lannestad.blogg.se

Jag hoppas alla har en trevlig Valborg!

Här hemma har vi besök av Spörk och Ante och hans härliga barn :)

Nu har vi precis ätit efter ett intensivt fotbollspass (flodhästen tittade mest på dock) och grabbarna sitter i en djup diskussion om tillbehör till garage ;)
Goa grabbar!

Det är SÅ skönt med en lugn Valborg och jag känner att varken jag eller bebis hade orkat så mycket annat ;)

Saknar dock lilla Anna som va tvungen att jobba :( jag tänker på dig mitt hjärta! ;)

Nu måste jag nog trycka i mig lite godis, för det har bebis sagt :D

Ha en bra kväll allihop och skål på er som festar :*

https://cdn2.cdnme.se/4142681/7-3/pic_517ffda9ddf2b31dd8aca288.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_517ffdbbddf2b31da203df2c.jpg" class="image">

Jag börjar tro att våran bebis kommer födas med päls..

Varför tror jag det?

För att jag har fått massvis med hårväxt på min mage!!!

Inte nog med det så ser mitt egna hår antingen risigt eller flötigt ut hela tiden!

Det kvittar VAD jag än gör, om jag använder bara schampo så blir håret så torrt att det inte går att borsta igenom det.

Om jag däremot använder balsam också så ser det ut som någon hällt en hink med fett över mitt huvud -.-

Hårinpackning ska vi inte ens tala om :/
Då blir håret helt slemmigt och as flötigt när man torkat det!

Det känns som att bebisen försöker att medvetet göra mig ful!

Jimmy nämnde någonting om att det skulle bli en tjej om man fick flötigt hår och är allmänt asful under graviditeten?

Vi får väl se om det blir en tjej eller en kille:)
Antagligen så tittar det väl ut en liten hårig apa :p

Det svåraste med graviditeten är nog att förbereda sig mentalt på att våran alien snart faktiskt kommer ut som en människa.

Man ska bestämma vad man vill ha för bedövning, vilken ställning man vill föda i, vad bebisen ska heta och när man vill ha besök första gången.

Självklart är omgivningen sugen på att se den lilla precis när den kommit ut och många har redan nu nästan begärt att få komma och titta så fort vi kommer hem..

Vilket jag faktiskt inte riktigt känner för..

Det alla runt omkring kanske inte tänker på är att man kan förlora väldigt mycket blod under en förlossning, man är ofta väldigt svag och kanske dessutom känner sig väldigt osäker och skör i början.

Till råga på allt så känner ju inte VI vår bebis, det är ju trots allt en egen liten människa som behöver ha sina behov uppfyllda och detta för mig som förstagångsförälder är någonting jag vill lära mig i lugn och ro utan nyfikna ögon.

Så jag har satt en tidsgräns på minst en vecka som jag inte vill ha något besök, och då gäller det såklart både familj och vänner.

Efter det så ringer vi till dom som vi känner att vi vill ha på besök (då gäller kanske en timme) som sen får komma och titta.

Ett dilemma jag har just nu är att vi har två namn förberedda, ett för pojke och ett för flicka.
Men tänk om det kommer ut en flicka eller pojke som inte alls passar med det namnet vi har valt?


Så därför behöver jag nog en plan B.

Jag vill ju ha ett ganska ovanligt men fint namn men det är så jäkla svårt att komma på själv.

Så har du några fina namn på lager så dela gärna med dig :)

Vad gäller hela förlossningen så är jag inte så rädd för själva proceduren, det är faktiskt läkarna och sjukhusmiljön som skrämmer mig mest...

Det mest otäcka är att man inte vet med säkerhet om ens partner kommer att få stanna kvar över natten eller inte..

Jag vill komma hem så fort som möjligt.

Vad smärtlindring beträffar så vet jag inte riktigt hur jag vill göra. Epiduralen är ju både hyllad och hatad.

Någon som har erfarenheter av den?

Det är med stor sorg och bitterhet i mitt hjärta som jag måste kungöra att min lathet har vunnit över min natthunger..

Här ligger jag alltså, som en utslagen blåval i sängen bredvid min snarkande sambo och suktar efter den runda, fina, gode och lagom mogna vattenmelonen som för tillfället ligger och häckar i mitt kylskåp och jag kan för mitt liv inte hitta orken till att resa på mig.

Jag försöker intala mig själv att den otäcka lilla utomjordingen där inne behöver vattenmelon och att jag därför måste resa på mitt feta arsle och ta tag i saken!

Men i grund och botten så vet jag ju att det är jag som är boven i dramat och att min alien klarar sig alldeles utmärkt utan vattenmelon tills imorgon.

På tal om lathet:
Jag upptäckte för en vecka sen att det satt en stor mother fucker spindel på toaletten vi har på övervåningen, dagen efter när sambon skulle ta itu med problemet så var den borta, vilket har resulterat i att jag snällt fått pallra mig ner för den där mördartrappen alla 71156 gånger jag måste kissa..

Idag har jag dock trotsat min spindelfobi pga ren lathet. Det gäller helt enkelt att kissa fort som fan, med öppen dörr och en flugsmällare i handen ifall imse vimse skulle få för sig att av ren ondska attackera mig, bygga bo i mina öron, gräva sig in i min hjärna, äta sig ut ur mina tårkanaler och slutligen använda min kropp som barnkammare till sina vidriga avkommor. Vilket faktiskt inte är helt omöjligt att den jäveln planerar varje gång den stirrar på mig med sina 800000 vidriga små tomma och känslokalla ögon.


Frågan är om jag kommer våga mig in på toan här uppe nått mer efter detta inlägg, men om jag ändå måste gå ner så får har väl passa på att trycka i mig så mycket gott som möjligt när jag ändå använder mina spinkiga små ben.

Fy fan för fobier, natthunger och lathet

Sambon valde ut en ny duschtvål till mig idag som han trodde jag skulle gilla.. Problemet nu är bara


Hur ska jag lyckas att sluta lukta på den?!

Sååååååå gott luktar den!

Nu kommer jag duscha 3 gånger om dagen för att den luktar så gott.

Hårt liv för den gravida :(

Efter en jättejobbig dag igår med sammandragningar så är jag totalt slut i kroppen idag.

Det krävdes 3 asvarma duschar och sängläge för att det skulle gå över.

Nu vet man att man lever!

Idag tänker jag tvångsgosa med min sambo hela kvällen! Han kommer inte undan!

Usch vilka jobbiga sammandragningar jag haft idag, även fast jag vilar så känns det inte direkt som att det går över.

Nu börjar det göra ont i ryggen också och jag har som molande "mensvärk" i magen.

Nu ska jag prova med att duscha varmt och dra fram värmedynan.

Någon som har nått annat tips?

Jag lever lite i en bubbla.

En "jag vill inte vara utan min sambo, alla gamla vänner försvinner och jag måste hålla mig på avstånd för att inte bli sårad" bubbla.

Sen jag blev gravid så har jag blivit väldigt sluten. Antagligen för att allt är så nytt och läskigt, i dom stunderna vänder man sig till sin trygghet, vilket i mitt fall är min sambo.

Med åren så har jag glidit ifrån min egen familj och sen vi gick ut med graviditeten så har näst intill alla vänner försvunnit. Det är inte så att jag gråter floder direkt! Men detta gör att jag faktiskt inte riktigt känner för att umgås eller prata med någon eftersom jag inte vet vem jag kan lita på.

När dom som man litat på till 100% plötsligt slutar höra av sig för att man inte kan festa, börjar vrida på saker du säger (i förtroende dessutom) och ljuger ihop saker som inte sagts, ja då vet man tillslut inte om man har några vänner kvar.

Om inte annat så visar det ju verkligen att man ligger på två helt olika nivåer i livet.

Så bubblan blir tyvärr bara mindre och jag känner att jag har tappat förtroendet för andra människor..

Någon som känner igen sig? Och vet hur man ska göra för att våga lita på någon igen?

Jimmy kom och pussade på mig när han skulle åka imorse och sen kunde jag inte somna om :( jag funderade där ett tag på om jag skulle hålla fast honom och tvinga honom att mysa med mig i sängen hela dagen ;)

Nu till den stora frågan: vad ska jag hitta på idag? INTE ETT SKIT!

Jag har faktiskt ingen lust att göra någonting och det passar ju bra eftersom att barnmorskan ordinerade vila..

Så eftersom jag tänker stanna i sängen hela dagen så behöver jag någonting som underhåller mig. Därför tänkte jag att om det är någon som är nyfiken på någonting eller vill att jag ska skriva om någonting speciellt så får ni jättegärna fråga vad ni vill eller beordra mig att skriva om någonting. The floor is yours!


Nu ska jag försöka tvinga mig själv att sova en stund eftersom jag känner huvudvärken komma krypandes, listig jävel den där huvudvärken. Den plågar långsamt och länge!

Jag kikar in på bloggen senare och hoppas att ni ställer massor roliga frågor ;)

Trots att du kan göra mig så rasande arg, såra mig nått fruktansvärt när du inte tänker dig för och ibland kan tycka att jag mest bara är klängig och jobbig så är du ändå helt perfekt för mig.

Du är den som alltid kan lyfta upp mig, som kan få mig att bryta ut i glädjetårar på två sekunder och den enda som kan få mig att känna mig riktigt älskad!

Vissa dagar behöver man vara obotligt kär och galen, ibland behöver man få vara grinig och sur, men i slutändan så hänger allt på en sak: det viktiga är inte vem du vill leva MED, utan vem du inte kan leva UTAN!

Jag har funnit den mest irriterande, frustrerande, dryga, störda, mest underbara, vackra, vänliga och godhjärtade människa som finns och jag älskar dig något fruktansvärt!

Utan dig är jag inte hel, och alla är vi bara människor med våra egna fel och brister.

(Tur att vi är perfekta ändå) ;)

Tänka sig att man blir så jäkla kärleksfull hela tiden när man är gravid;)

Efter en kväll på bilträffen i Linköping så är jag nu helt slut i både kropp och huvud.

Skönt att få träffa goaste spörk, Anna, Ante och antes Fruktansvärt söta son!

Även fast jag vet att bebis mår bra så blir jag ändå orolig när den inte rör på sig, jag vill bara att den ska böka runt som vanligt :(

Sammandragningarna har hälsat på från och till och nu känner jag att jag faktiskt behöver vila nu eftersom jag har lite ont..

vi är på väg hem och ska gosa ner oss i sängen, fasen va jag älskar min sambo !<3

Usch vilken jävla dag!
Igår ramlade jag som sagt ur sängen när jag vaknade, landade på magen såklart! Så jävla klumpig!

Precis efter det så kände jag bebisen tumla runt där inne, men ingenting sen dess!!
Så när jag provat med allt, buffat på bebis, druckit kallt vatten, ätit surt, salt, sött och allt man kan tänka sig och inte fått någon reaktion så ringde jag till mvc i motala, som såklart hade stängt efter klockan 12 på fredagar..

Efter det ringde jag 1177 som försökte koppla mig vidare till förlossningen i Linköping, utan resultat.

Så jag fick vänta en stund och ringa till förlossningen själv.

Jag berättade att jag var orolig och att jag inte kände bebisen alls och att jag hade ramlat.. Sen frågad jag om jag skulle vänta eller vad jag skulle göra, varpå dom svarade: kom in direkt, det är bara att du kommer in så tar vi hand om dig direkt...

Så jag satte mig i bilen och åkte in mot Linköping, ringer sambon och tjuter som en idiot. Han möter upp mig och efter många om och men så hittar vi äntligen in på förlossningen, Linköpings sjukhus är som en labyrint!

Väl där inne så fick vi komma in på ett rum, jag fick lämna ett urinprov (presterade dock inte så bra med tanke på att jag precis hade kissat) och sedan kom barnmorskan in och frågade lite om hur länge sen det var jag kön bebisen, hur jag hade ramlat osv.

Sen kollar hon misstänksamt på min sambo ?!

Jag vet inte om hon trodde att han hade puttat mig ur sängen? Är det så otroligt att man ramlar ut??

Efter det så började hon leta efter hjärt ljud från bebisen och tillslut hitta hon det!

Vilken jävla lättnad!!

Hon kollade blodtryck som såg bra ut och sa sen att jag hade mycket vita blodkroppar i urinen så antagligen har jag urinvägsinfektion..

Bebisen mår bra i alla fall, men om jag får mer sammandragningar och om jag får ondare i magen så får jag komma in direkt igen, det känns ju tryggt.

Stackars min älskade sambo som snällt bara kan hålla mig i handen, han är ju totalt maktlös liksom <3

Jag antar att vi får se det som ett studiebesök på förlossningen då :p!

Tiden går så sakta just nu!

Jag längtar efter dig <3

Ibland önskar jag att jag inte vore gravid, detta låter jävligt hemskt!

Men jag älskar min bebis och önskar verkligen inte att jag hade gjort abort eller att den aldrig skulle existerat.

I dessa stunder när jag är så sjukt ledsen och känner mig så himla bortglömd så hade jag faktiskt behövt ta en cigg..

Det är därför jag ibland önskar att jg kunde få ta min bebis, sätta den i någon annan och gå ut och ta en cigarett.

Men nu får jag gott hålla mig och kämpa emot besvikelse, tårar och ångest utan cigaretter.

Tänk vad jag älskar dig bebis!!!!!!

Lustiga drömmar har vi alla någon gång i livet, jag skulle nog dock våga påstå att jag är lite känd bland mina vänner för min fantastiska fantasi när jag sover ;)


Graviditeten har ju inte varit sen att påverka mina drömmar heller och jag har ända sen i början drömt mycket om bebisen/förlossningen och allt där omkring.

Idag vaknade jag tex mitt i min dröm att jag skulle klättra ner från ett stort trappsteg, och landar på golvet nedanför sängen.. Inte så bekvämt, gjorde ganska ont faktiskt...
När jag sen låg där på golvet (bland min hög med kläder) så insåg jag ju iaf att jag kanske borde sätta igång en tvättmaskin, med tanke på att antalet kläder jag nu mera kan ha är väldigt begränsat!

men snacka om att bli pigg direkt!!

häromdagen drömde jag att någon stod med en vattenkanna och hällde litervis med vätska över mig, när jag vaknade (fäktandes med skräckinjagande karate moves för att döda idioten) så inser jag att jag helt våt i hela ansiktet för att jag gråter?

Då började jag istället stor tjuta pga chocken och fattade INGET!

Min kropp tar sig friheter att spöka hur som helst och vissa dagar känns det som att hormonernas domedag är nära och att jag inom en snar framtid, endast kommer vara:

en enda stor hormon.

Drömmarna runt bebisen brukar vara ganska liknande, om jag inte föder en gigantiskt, slemmig och grön alien så är det kattungar och hundvalpar som kommer ut och ingen av dom överlever.

Vad förlossningen beträffar så börjar drömmarna ofta med att jag försöker väcka min sambo för att säga att vi måste åka in, varpå han bara säger att jag får klara mig själv och sen somnar om (det skulle han såklart aldrig säga) sen får jag börja gå in till Linköping mitt i natten, när jag äntligen är framme så säger säger barnmorskorna att jag inte är tillräckligt öppen och att jag får gå hem igen, sagt och gjort!

Väl hemma så har sambon fått för sig att nu ska vi minsann inte ha några barn så jag får snällt knipa resten av livet.. Vilket jag tycker låter som en bra idé så vi kollar på en film istället (?!)

Efter flera dagar med värkar så åker vi i alla fall in, varpå personalen förklarar för mig att dom måste skära upp HELA mig om dom ska få ut den eftersom att den tydligen är gigantisk..

Jag föder då oftast en alien varpå jag vaknar kallsvettig och mår skit!

Inga solskensdrömmar här inte!

Jag hoppas att jag får ett normalt barn i alla fall xD

Idag åkte jag till min kära farmor och farfar och hälsade även på min slutna, något folkskygge, trötta och sjukskrivna pappa :)

Om ni tycker att jag är bitter så skulle ni se en av hans bittra dagar! En äkta eremit i själen och jag kan känna igen lite av mina egna slutna egenheter i honom.

Min fina, underbara och fruktansvärt intelligenta far!


Efter denna visiten så åkte jag in till Askersund för att gå på vårmarknaden med min syster som jag inte träffar så ofta, jag måste säga att jag hade väldigt trevligt trots min foglossning och jag är glad att det var dåligt väder så att jag slapp alla magtafsare ;)

Jag mötte några nyfikna dock som ville titta lite på magen, vilket självklart går bra om man frågar först !

Det värsta men att träffa människor man inte sett på länge är att jag ser mycket tjockare ut för dom än för de vänner jag umgås med regelbundet som är vana vid min knubbiga figur ;)

(Jag börjar gilla magen riktigt mycket bu trots att den mördar mitt självförtroende)

På marknaden fanns det mycket gott som lockade och det fick såklart bli en munk och lite jordgubbar som fick följa med hem.

Jag hittade även en haklapp som det stod "pappas älskling" på, ett fint läderarmband till sambon och en chokladkaka från det underbara Venus choklad som ligger i Askersund! Om ni någon gång har vägarna förbi så MÅSTE ni titta in där och provsmaka!!

Jag hittade även lite virknålar till min fina vän Anna :)

Hon är verkligen en vän i nöden, så jag tyckte att hon förtjänade lite nya virknålar då hon ständigt tappar bort sina.

Jag kommer att skriva ett inlägg om Annas virkningar här inom några dagar, hon gör jätte fina bebis och barnsaker som man kan beställa! Helt suverän!!!


Min sambo ligger och snarkar mig i örat (låter som motorsågsmasakern) så jag ska göra honom sällskap i sömnens värld :)

Imorgon tänkte jag dela med mig av mina sjuka drömmar om våran bebis och samt att vara virrig när man är gravid :)

På återseende!

Med detta säger jag godnatt!!

60 fucking kilo! Heja bebis ;)

Eller kan det må hända vara fett?

"Läcker som ett såll" har fått en helt ny betydelse.

Jag kan med bitterhet i mitt hjärta berätta att jag nog måste ringa arla och ta värvning då jag sedan några veckor sen börjat läcka mjölk.

Detta med skräckblandad förtjusning...

Bara skräck faktiskt när jag tänker efter!

Här kommer någonting som kanske chockar en del av er. Men jag har faktiskt valt att jag inte ska amma.

Efter noga övervägande, samtal med min barnmorska, mina vänner, min sambo samt bekanta så har jag slutligen tagit steget och vågat säga nej till amning.

Nu ska ni inte tro att jag ogillar folk som ammar, tvärtom så ger jag er en stor applåd och en eloge för att ni VILL amma och tycker att det är jättebra om det funkar. Jag vet att det finns många som kämpar med att amma och jag beundrar verkligen eran kämparglöd, trots såriga bröstvårtor, svampinfektioner, mjölkstockning, en bebis med fel grepp, för lite mjölk osv.

Men ni som fortfarande kämpar ändå är otroligt starka och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten!



För mig däremot så är detta enbart en ångest framkallande faktor som skulle sätta käppar i hjulet för bandet mellan mig och min bebis.

Nu kanske ni tänker "man kan i alla fall prova" eller "dom första veckorna är ju så viktiga att man ammar"

Jag säger inte att jag kommer känna att jag inte vill amma när det väl är dags men i dagens läge vill jag faktiskt inte ens prova, dessutom så är det onödigt att försöka kämpa sig igenom dessa "första viktiga veckorna" om man inte tänkt fortsätta med amningen.

(Jag har alltså hört detta ifrån en legitimerad barnmorska och sitter inte och hittar på någonting)

Amning är för mig mer skrämmande än att föda barn och jag vill inte känna mig som en mjölkkossa och vara den enda som mitt barn är beroende av dom första sex månaderna om jag inte måste.

Jag vill att min sambo ska få lika stor del i detta som jag och anser inte att jag gör någonting fel i att avsäga mig plikten som matkälla för min bebis.

Jag har självklart rådfrågat min barnmorska som inte alls tyckte att mitt beslut var konstigt och hon skrev med en gång in i min journal att jag inte vill amma och därför ska få mediciner som gör att mjölkproduktionen avstannar när jag är på bb.

Det jag tycker är fel dock är att så många mammor som faktiskt väljer ersättning framför bröstmjölk i princip blir nertryckta i skorna av både barnmorskor, andra mammor och personal på bb pga sitt beslut.

Men man har väl rätt att bestämma över sin egen kropp?

Jag fick frågan av en nära vän precis när jag fick reda på att jag var gravid om jag hade tänkt amma.
Mitt svar va: ja, för det måste jag väl?

Varpå han berättade för mig att man inte alls var tvungen att amma och att man har rätt att välja hur man vill göra.

Då lättade ett ton från mina axlar.

Ska man då behöva försvara sitt val?

Från det ena till det andra:

jag tycker ju självklart att man ska få amma sitt barn vart man vill, men jag tycker även att man kan göra detta lite diskret och behöver verkligen inte slänga fram juvren hur som helst för att det anses "naturligt"
När jag sitter och äter någonstans så är jag inte alla sugen på att se någons tuttar uppslängde framför mig. (Nu syftar jag på dessa som slänger fram tittarna och sitter och flashar båda öppet)
Man kan ha en filt/tröja eller någonting över om man är på allmän plats.
Anledningen till att jag drar upp detta är "du kan amma här, gagnamstyle" videon som jag råkade snubbla över på ett forum igår.

Jag kan enbart säga att denna fick mig att känna ännu mer avsmak för amning.

Här är länken om någon vill kolla http://youtu.be/nrLC55I0emw

Nä, jag vågar vägra amning!
Det är helt enkelt inte för alla, och jag är en av dom som helt enkelt inte vill!

Hur kan man älska någon som knappt existerar?

Vår älskade bebis, vårt underbara barn.

Tänk att du bor i mig, likt en snigel behöver sitt skal, så skyddar jag dig.

Varje andetag jag tar, livnär dig

och jag känner mig stolt, när jag tänker


att du är en del av oss.

Varje gång du rör dig

så upphör allt annat att existera..

Förlåt att jag är så jobbig som buffar, knackar på och försöker väcka dig ibland..

Men jag vill ju bara veta

att du lever..

Jag tycker så synd om dig,

när du hickar!

Men glädjs åt att du övar på att andas och att du trivs.

Vi längtar så efter dig,
din pappa och jag

vår bebis

Så ofattbart

Hur man kan älska någon så mycket!

När du knappt existerar!

Jag fick en kommentar av en vän på Facebook att hon tyckte synd om mig och att jag förtjänade att må bra.

Detta har cirkulerat i mitt huvud nu ett tag och jag känner att jag måste klargöra ett och annat.

Jag mår inte dåligt, jag är inte deprimerad och jag är inte döende, haha! ;)
Men däremot så blir jag ganska ilsken/bitter/ ledsen från och till när hormonerna kickar in.

Sen finns det även personer som triggar igång min ilska i vissa lägen vilket gör att jag går på högvarv ibland, men jag väljer att ignorera dessa. Har man inget snällt att säga så behöver man inte säga någonting alls har jag lärt mig!

Till råga på allt så har vi foglossningen som ständigt spökar i mitt liv. Tänk dig att någon sticker in en kniv i ditt bäcken och vrider på den varje gång du lyfter någonting, tar långa steg, går upp för trappen, vänder dig i sängen osv.. Då tryter tålamodet ibland.

Som om inte det vore nog så lider jag dessutom av migrän eller huvudvärk minst 3 dagar i veckan och har svårt att fungera som en normal människa.

Många tjatar om att man ska njuta av sin graviditet och jag trodde faktiskt ett tag att jag var ensam om att känna att det var ganska tungt och jobbigt, tills jag pratade med barnmorskan.

Detta är alltså en helt normal och vanlig tanke och många skäms över att dom inte går runt på rosa fluffiga moln hela tiden, jag är en av dom.

Vissa dagar är jag hög på lyckorus och tycker min mage är så otroligt fin och underbar och vissa dagar tjuter jag pga smärta och dåligt självförtroende.

(Tex när man får sitta på en pall i duschen för att kunna raka benen utan att ramla omkull.. Jag har lite problem med balansen sen jag började gå upp i vikt nämligen)



Vissa dagar kan jag asgarva åt att jag ser så knubbig ut och föreställer mig hur det skulle se ut om jag stod på huvet eller gjorde andra mindre graciösa rörelser (tex kullerbyttor, försöka hjula, stå på händer, ja ni fattar!) och andra dagar kan jag tjuta för att jag inte kan ha några kläder.

Detta är alltså normalt och har med hormoner att göra. Jag älskar våran bebis och blir lika lycklig och kärleksfull vare gång den tumlar runt där inne! Men ibland önskar jag att graviditeten var över just på grund av min brist på energi.

Jag är alltså inte deprimerad, bara lite mentalt rubbad och känslosam.

Min barnmorska beskrev en gravid kvinna på detta sättet: att leva med en gravid kvinna är som att leva med en mentalpatient och ett litet barn på samma gång, hon är schizofren, naiv, känslosam, halvt galen, hysteriskt glad och ibland otröstligt ledsen. Man måste ha stort tålamod!

Så frukta inte ;) jag håller mig fortfarande samman men behöver bara få vara lite extra dramatisk när jag faktiskt är ledsen :)

Hur många av er försökte föreställa er mig på en pall i duschen?;)

Tack för så härlig respons på bloggen och jag tycker det är så roligt att det droppat in kommentarer dessutom! Är det någonting ni undrar så får ni gärna fråga :)

Mitt första inlägg.