lannestad.blogg.se

Jag har ju lovat att skriva om tiden på bb och den första tiden hemma. Detta har tyvärr inte blivit av än och det ber jag om ursäkt för!
Jag är uppenbarligen nr sjukt seg människa och ni får ha lite överseende med min dåliga uppdatering, jag har ju trots allt en 6 veckor gammal bebis här hemma ;)

Tiden på bb..

Jag HATAR bb.. Tiden där gick fruktansvärt sakta och jag mådde så himla dåligt av att inte få komma hem, jag mådde förvånansvärt bra och Mattheo mådde prima så det kändes bara fel att liggs kvar på ett sjukhus och bli "övervakade".
Anledningen till att vi fick ligga kvar var att jag hade en så kallad 'lång vattenavgång' vilket betyder att det tog lång tid från att vattnet gick till att han var ute och det är därför större infektionsrisk.

Första natten var hemsk! Dom satte mig i en rullstol efter förlossningen och körde upp oss till special bb. Där kom det fram en tysk/rysk (eller nått) jävla idiot till barnmorska som förklarade att jag skulle få dela rum med en annan kvinna och att Jimmy fick åka hem eller sova i ett rum på gynavdelningen med andra pappor...

Jag va helt slut, både mentalt och kroppsligt och blev faktiskt helt förtvivlad..

Jimmy fick stanna hos oss en stund innan han åkte hem.. Han satt på sängen och jag grät, tittade på honom, tittade på Mattheo och sa : jag kan ju ingenting om bebisar!

Detta var fruktansvärt traumatiskt för mig och förstörde mycket av min upplevelse..

Den andra kvinnans bebis skrek sig igenom hela natten och hon grät, svor och suckade mest hela tiden..

Jag vaknade av att Mattheo grät, ringde på klockan och en sköterska kom in.
Jag började gråta och frågade om hon kunde lyfta honom för att han låg bredvid mig och jag va så yr... Jag fick hjälp till toan av någon (?!) och fick sedan en flaska med ersättning i handen så fort jag kom in i rummet.. Jag hann alltså inte ens sätta mig ner trots att jag inte kunde gå själv pga yrseln..


Allt detta kanske inte låter så hemskt, men för mig va det fruktansvärt och jag gråter faktiskt just nu. Jag hade behövt Jimmy stöd!

Resten av natten gick väl ganska bra men jag va så himla trött på morgonen att jsg knappt fattade någonting. En barnmorska kom in och frågade hur vi mådde och berättade att jag kunde äta frukost i matsalen.. Men jag åt ingen frukost, jsg vågade mig inte utanför rummet, jag saknade Jimmy och väntade på honom, frukost va det sista jag tänkte på.

Jimmy kom någon gång mellan 10 och 11 och äntligen började jag slappna av lite, jag gick och tog en lång och efterlängtad dusch men kände mig faktiskt stressad hela tiden..

Andra natten fick Jimmy sova kvar för att tjejen som delade rum med mig fick åka hem. Natten efter likaså.

Under dessa två dagar hade vi både bra och dåliga barnmorskor, en del kollade lite snett när dom frågade om han tog bröstet som han skulle och jag förklarade att jag inte ammade och vissa tyckte att amning och flaskmatning var lika bra och att jag såg lycklig och harmonisk ut med mitt val.

Barnläkaren och en av barnmorskorna va dom ända jag minns ansiktet på faktiskt.. Det va nog för att dom va så snälla, pedagogiska och förklarade allting så bra.

Om jag ska vara ärlig så kände jag mig som ett barn, jag va livrädd och kände mig så himla liten hela sjukhusvistelsen, allting va då nytt och skrämmande. Jag kunde inte riktigt fatta att jag skulle ta hand om en bebis från och med då och att ingen skulle ta honom ifrån mig, det kändes som att vi bara hade lånar honom och va tvungna att lämna tillbaka honom på vägen ut.

Dagen kom då vi skulle få åka hem! Barnmorskan som tog blodprov till pku testet sa att Mattheo såg lite gul ut men gjorde inga tester för gulsot på honom.

När jag frågade hur mycket vi skulle öka maten med varje dag så sa dom 10 ml.

Vi åkte hem, jag grät hela vägen hem, det va en sån lättnad att få sätta honom i bilen och åka hem samtidigt som det va så konstigt och otäckt att vi helt plötsligt var 3 och aldrig mer skulle bli 2 igen.

Första natten gick bra och dagen efter ringde dom från bb mottagningen i Motala för att fråga hur det hade gått. Jag berättade att jag tyckte han va lite gul och vi fick rådet att ställa honom i fönstret så han fick mycket ljus.

Dagen efter fick vi åka till bb för vägning.

Han hade då inte gått upp någonting sen vi åkte hem från sjukhuset och värdena för gulsot va höga.. Mitt hjärta flög nästan ur kroppen när barnmorskan förklarade att han inte fått tillräckligt med mat....

Vi hade följt det dom sagt åt oss på bb och gett honom 10 ml mer varje dygn och han hade därför inte fått i sig det han behövde och hade stannat av i vikten och mådde dåligt.
Vi fick åka hem igen och skulle komma tillbaka dagen efter för en andra vägning, om läget var oförändrat så skulle vi bli inlagda igen.

Som tur va så vräkte han i sig mat och dagen efter hade han gått upp 100gram och värdena hade sjunkit drastiskt!



Jag är väldigt besviken på hela bb upplevelsen och att jag inte fick några bra råd om ersättningen trots att det är så vanligt i dagens läge..


Efter det så har det mesta gått bra. Jag är nöjd med vår kontakt på BVC och Mattheo går upp som han ska, han är väldigt glad i mat och är en helt otrolig liten kille :)

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon så mycket!
Eller att kroppen skulle återställa sig så snabbt!

Nu håller han dessutom på att vakna så jag får fortsätta en annan dag ;)!

Nu är det säkert många som funderar över om jag ammar eller inte..

Men jag kan berätta att jag kände likadant ändå in i det sista och när mattheo slutligen låg på mitt bröst så kände jag mer än någonsin att det kändes fel, fel och återigen FEL! Så jag testade faktiskt inte ens och jag ångrar mig inte en sekund! Jag fick medicin mot mjölkproduktionen direkt och gav honom ersättning redan på förlossningen.

När vi sedan kom upp på special bb (fick stanna två dygn pga lång vattenavgång) så fick jag dela rum med en annan tjej (återkommer om det senare) och hon krånglade med sin amning hela jäkla natten :(

Hennes bebis skrek konstant och hon tjöt som en gris, suckade och väste åt bebisen. Just i den stunden kände jag att jag verkligen gjort rätt val för mig själv.

Mattheo var nöjd från början och jag kände en sån lättnad eftersom jag slapp känna nån press med att producera tillräckligt med mjölk och nu vet jag exakt hur mycket han får i sig och att han är nöjd!

Amning i all ära! Det är ju superbra om det kan funka! Men det var aldrig nått alternativ för mig.

Så nu flaskmatar jag min lilla skatt istället och jag ångrar inte mitt beslut en sekund.

Vi får precis lika mycket närhet ändå och jag har honom hud mot hud när jag matar honom (förutom när vi är ute) och han får ligga nära både mig och pappa så ofta han vill.
Mattheo får nu också ett helt annat band till sin pappa!
Jag tycker att det är så skönt att inte allt hänger endast på mig, nu kan Jimmy också mata honom och han är precis lika viktig för mattheo som jag är:)

Någonting jag dock är noga med är att inte låta någon annan mata honom. Bara för att jag valt bort amningen så är ju tryggheten hos föräldrarna inte mindre viktigt!
För den delen så äter han mest när han är med mig tex till skillnad från Jimmy, men det är ju för att Jimmy jobbar och jag är hemma med mattheo så mig är han ju mer van vid, dessutom så känner han nog igen mina hjärtslag och min röst mer från magen :)

Det enda jag känner att jag går miste om med amningen är smidigheten, att maten alltid finns med och att man bara kan ge bröstet på natten. Men i grund och botten så hade jag inte mått bra av att amma så det är inte värt det!

Nu måste man bara planera bättre :)

Jag är glad att Jimmy stöttade mig i att inte amma och att jag har så fina vänner också som hela tiden plockat upp mig när jag stått och vacklat i valet ich kvalet angående amning.

Någonting jag däremot är besviken på är hur dålig och lite information det finns för oss som flaskmatar om man jämför med dom som ammar!

All information har jag fått hitta på internet eller fått tjata för att få fram på bb och BVC.

Inne på bb så visste dom inte exakt vilka mängder vi skulle öka med varje dag och sa 10 ml om dagen som resulterade i att han inte fick i sig tillräckligt och att han inte orkade bryta ner gulsoten ordentligt så vi blev nästan inlagda på bb igen när vi kommit hem!

Mitt råd till alla blivande mammor där ute är att stå på er och gör det som ni känner är bäst för ert barn! Det är bara du som ja. Avgöra vad som kommer bli bäst i slutändan och oavsett vad andra tycker så är det faktiskt inte andra människor som ska leva med dina val!

I övrigt så har vi världens nöjdaste och finaste son!

Nästa gång ska jag berätta om tiden på bb och första tiden hemma för dom som är nyfikna :) men tills dess tänker jag njuta av vår underbara bebis!