lannestad.blogg.se

"Läcker som ett såll" har fått en helt ny betydelse.

Jag kan med bitterhet i mitt hjärta berätta att jag nog måste ringa arla och ta värvning då jag sedan några veckor sen börjat läcka mjölk.

Detta med skräckblandad förtjusning...

Bara skräck faktiskt när jag tänker efter!

Här kommer någonting som kanske chockar en del av er. Men jag har faktiskt valt att jag inte ska amma.

Efter noga övervägande, samtal med min barnmorska, mina vänner, min sambo samt bekanta så har jag slutligen tagit steget och vågat säga nej till amning.

Nu ska ni inte tro att jag ogillar folk som ammar, tvärtom så ger jag er en stor applåd och en eloge för att ni VILL amma och tycker att det är jättebra om det funkar. Jag vet att det finns många som kämpar med att amma och jag beundrar verkligen eran kämparglöd, trots såriga bröstvårtor, svampinfektioner, mjölkstockning, en bebis med fel grepp, för lite mjölk osv.

Men ni som fortfarande kämpar ändå är otroligt starka och jag kan inte göra annat än att lyfta på hatten!



För mig däremot så är detta enbart en ångest framkallande faktor som skulle sätta käppar i hjulet för bandet mellan mig och min bebis.

Nu kanske ni tänker "man kan i alla fall prova" eller "dom första veckorna är ju så viktiga att man ammar"

Jag säger inte att jag kommer känna att jag inte vill amma när det väl är dags men i dagens läge vill jag faktiskt inte ens prova, dessutom så är det onödigt att försöka kämpa sig igenom dessa "första viktiga veckorna" om man inte tänkt fortsätta med amningen.

(Jag har alltså hört detta ifrån en legitimerad barnmorska och sitter inte och hittar på någonting)

Amning är för mig mer skrämmande än att föda barn och jag vill inte känna mig som en mjölkkossa och vara den enda som mitt barn är beroende av dom första sex månaderna om jag inte måste.

Jag vill att min sambo ska få lika stor del i detta som jag och anser inte att jag gör någonting fel i att avsäga mig plikten som matkälla för min bebis.

Jag har självklart rådfrågat min barnmorska som inte alls tyckte att mitt beslut var konstigt och hon skrev med en gång in i min journal att jag inte vill amma och därför ska få mediciner som gör att mjölkproduktionen avstannar när jag är på bb.

Det jag tycker är fel dock är att så många mammor som faktiskt väljer ersättning framför bröstmjölk i princip blir nertryckta i skorna av både barnmorskor, andra mammor och personal på bb pga sitt beslut.

Men man har väl rätt att bestämma över sin egen kropp?

Jag fick frågan av en nära vän precis när jag fick reda på att jag var gravid om jag hade tänkt amma.
Mitt svar va: ja, för det måste jag väl?

Varpå han berättade för mig att man inte alls var tvungen att amma och att man har rätt att välja hur man vill göra.

Då lättade ett ton från mina axlar.

Ska man då behöva försvara sitt val?

Från det ena till det andra:

jag tycker ju självklart att man ska få amma sitt barn vart man vill, men jag tycker även att man kan göra detta lite diskret och behöver verkligen inte slänga fram juvren hur som helst för att det anses "naturligt"
När jag sitter och äter någonstans så är jag inte alla sugen på att se någons tuttar uppslängde framför mig. (Nu syftar jag på dessa som slänger fram tittarna och sitter och flashar båda öppet)
Man kan ha en filt/tröja eller någonting över om man är på allmän plats.
Anledningen till att jag drar upp detta är "du kan amma här, gagnamstyle" videon som jag råkade snubbla över på ett forum igår.

Jag kan enbart säga att denna fick mig att känna ännu mer avsmak för amning.

Här är länken om någon vill kolla http://youtu.be/nrLC55I0emw

Nä, jag vågar vägra amning!
Det är helt enkelt inte för alla, och jag är en av dom som helt enkelt inte vill!