lannestad.blogg.se

Det är helt galet att det bara är 60 dagar kvar nu :) nedräkningen har verkligen börjat på allvar och nu längtar jag som en tok efter våran lilla prins eller prinsessa!

Det märks verkligen att det börjar bli trångt i magen nu också, den lilla utomjordingen har inte längre lika stor plats att tumla runt på så jag känner minsta rörelse :)

Humöret går upp och ner HELA tiden och vissa dagar är jag bara allmänt lycklig medan andra dagar känns tunga.

Foglossningen blir tyvärr bara sämre och sammandragningarna jobbigare, en ständig värk i ryggen har uppkommit dom senaste veckorna dessutom. Men nu när jag äntligen kan se en ände på allting så känns det inte som jordens undergång längre! ;)

Snart är det dags att packa den beryktade BBväskan och skriva förlossningsbrev, jag har inte vågat mig på det än xD det känns lite otäckt av någon anledning:)

Är det någon som har bra tips på vad man ska packa i väskan eller skriva i brevet så får ni jätte gärna kommentera :)

Det jag längtar efter mest är att få se Jimmys min första gången han får se sitt barn! Vilken grej alltså!

Nu ska jag krama om min älskling som för övrigt fyllde år idag ^^ imorgon ska familjen komma och fira honom :) idag har vi myst i soffan hela dagen :) stackarn var trött efter bråvalla ^^

Sov gott alla fina människor :*

Idag har jag spenderat lite välbehövlig kvalitetstid med min älskade sambo!

Ni ska veta att en graviditet verkligen utsätter förhållanden för prövningar man aldrig tidigare stött på eller anat. Allt håller på att förändras och på vägen mot mål så hinner det knaka i fogarna mer än en gång.

Jag och Jimmy är precis lika envisa båda två, både på gott och ont ;) och det har ibland varit svårt för oss att hitta en gemensam lösning på skitsaker.

Sen är jag nog ganska intensiv i mig själv och när jag verkligen älskar någon så kan det nästan gå till överdrift.

Den kärlek jag känner för Jimmy är så stor att det till och med gör ont i mig ibland när jag inte får göra utlopp för alla känslor.

Jag känner mig väldigt trygg och säker med honom och är helt övertygad om att han kommer att bli världens bästa pappa!

Imorgon ska han till bråvalla och festa av sig lite ;) nu är det bara bråvalla och gatebil kvar som han får åka på och sen får han snällt stanna hemma/hålla sig nykter :)

Jag hoppas att alla ni där ute mår lika bra som jag gör idag :) ta hand om er och framför allt varandra!:)

Jag har nog aldrig mått så dåligt över min kropp förut! Jag fullständigt hatar den på alla sätt och vis!

Jag har bristningar över hela brösten för att dom växt så himla fort och för några veckor sen fick jag pyttesmå på höfterna som nu bara blir större för var dag som går..

Jag kan inte gå förbi en spegel längre utan att gråta så jag väljer istället att blunda och undvika speglar så gott det går såvida jag inte ska sminka mig.

Aldrig tidigare har jag mått så himla dåligt över mitt utseende och jag har nu börjat inse att jag förmodligen aldrig mer kommer att vara nöjd med någonting på min kropp, aldrig mer kommer känna mig sexig och aldrig mer kommer kunna gå i bikini utan att skämmas.

Visst, jag har snart mitt älskade barn hos mig och allt det här kommer säkert vara värt det, men i nuläget hatar jag att vara gravid. Jag älskar sparkarna och rörelserna från min älskling! Men jag hatar foglossningen, illamåendet, bristningarna, halsbrännan, huvudvärken, hormonerna och behöver jag ens nämna att sexlivet inte existerar?

Hoppas alla andra njuter av sommaren och känner er snygga iaf. Jag kommer inte ens stå i vassen i år, jag kommer ligga under den!!!!

Ordet tjockis har ätit sig in i mitt huvud..

Jag kan förstå att det ordet lätt slinker ur någon när dom ser en gravid kvinna.. Men nu vill jag få er att tänka till en aning.

VARFÖR säger man tjockis till någon som är gravid och är det verkligen okej enbart för den sakens skull?

Jag personligen har fått mer än nog av ordet och har faktiskt intagit en försvarsställning gentemot människor som kallar mig det.
Dels pga att jag faktiskt inte är så stor, jag började på 52 kg och ligger nu på 63.
Jag har alltid legat i underkant när det gäller vikten dessutom.

När jag var mellan 12 och 15 år så tänkte jag väldigt mycket på min vikt, jag utvecklade faktiskt en ätstörning.

Jag gjorde allting jag kunde för att gå ner i vikt och höll mig ständigt i rörelse så att jag inte skulle lägga på mig någonting. Om jag åt mycket någon dag så hände det faktiskt att jag tvingade mig själv att kräkas på kvällen.

Än idag har jag problem med min relation till mat och tar faktiskt väldigt illa vid mig när någon kallar mig för just tjockis.

Visst kan man tycka att man ska kunna tåla det och acceptera det när man är gravid för att det är ett "skämt"..

Men för mig blir det aldrig ett skämt och varje gång någon säger just det ordet så är det någonting i mitt huvud som skriker "gå ner i vikt för helvete"

Jag har fått kämpa med varje kilo denna graviditet, gråtit mig till söms från och till för att jag känt mig så jävla tjock. Dock så vet jag att det är för min bebis bästa så jag skulle aldrig försöka gå ner i vikt!

Däremot så tänker jag väldigt mycket på vad jag äter, jag tycker att det är viktigt att äta mycket frukt och grönsaker istället för godis och läsk tex då det innehåller såååå mycket socker.

Dom flesta kanske anser att man ska vräka i sig så mycket man bara kan när man är gravid just för att man "får" men din bebis mår ju inte bättre för att du trycker i dig MÄNGDER med socker.

Jag kan i varje fall säga att alla mina kg sitter på rätt ställen och jag är såååå glad att jag följer alla kurvor perfekt!

Dessutom så kommer inte min bebis komma ut som en sockerberoende duracell kanin ;)

Vad jag ville komma fram till var i alla fall: kalla ALDRIG någon för tjockis! Det kan göra otroligt mycket skada även fast det är menat som ett skämt!

När blir man redo för att skaffa barn?


Jag hör att många säger: "jag ska ha barn när jag är redo"

Jag personligen har aldrig känt mig redo vid något tillfälle och tror aldrig att man kan bli riktigt redo för att skaffa barn?

Sen är det klart att man ska känna sig "klar" med festandet osv. Detta är dock inget problem för just mig eftersom jag aldrig varit mycket för alkohol egentligen..

För mig är familj så mycket viktigare än att leva "ungdomslivet" och härja runt :)

Jag kan förstå att det är lockande för vissa men jag har nog alltid varit lite lillgammal som alla säger :) jag har liksom aldrig haft möjlighet att vara "ung" och känner därmed att jag absolut inte går miste om någonting!

För mig så är det här barnet någonting som kommer göra mig komplett och förgylla mitt liv och jag ångrar absolut inte att jag skaffar barn vid en ung ålder :)

Min sambo fyller ju 26 i år och har hunnit leva klart ungdomslivet han också :) han trivs med lugna hemmakvällar och grillning med vännerna lika mycket som jag skulle jag tro :)

När är egentligen den bästa åldern att skaffa barn?:)

Inatt är jag ensam och övergiven :(

Haha nej jag är egentligen inte övergiven :)! Min sambo är iväg på gatebil i Mantorp med sina vänner och sin bror och jag är hemma själv tills på söndag.

När han skulle åka förut så grät jag en skvätt bara för att jag är så jäkla töntig ;) men jag älskar honom så intensivt mycket att det helt enkelt rinner över ibland :p

Jag tycker att det är viktig att han kommer iväg och gör saker med sina vänner utan mig också! Och han får ju passa på innan bebis kommer för då blir det annorlunda ;)

Idag var jag på kontroll hos min barnmorska på förmiddagen :) alla värden och mått såg jätte bra ut och bebisen ligger med huvudet neråt! Hoppas den stannar där nu xD
Den blev riktigt sur när hon tryckte på den för att känna hur den låg! Hjärtslagen låg på 160 när vi började lyssna och bebisen sparkade för glatta livet där inne så vi fick vänta en stund tills den lugna ner sig igen :) ilsken liten krabat det där!

Nästa besök skulle vi gå igenom förlossningen och så eftersom jag (klantig som jag är) missade föräldrautbildningen... Men det känns bättre att ta det med bara barnmorskan faktiskt :)

Vad själva förlossningen beträffar så är jag inte ett dugg rädd :) det känns som allting kommer gå helt perfekt så det finns inte så mycket att oroa sig över :)

Nu ska jag mysa ner mig i soffan med lite ostbågar och en bra bok. Kanske en och en annan kattunge också ;)

Min kisse fick nämligen kattungar för 5veckor sen xD fluff och puff kallar jag dom för :)

Den största frågan är om jag ska sova på soffan eller i sängen? Sängen är såååååå stor utan min älskling :*

Nu har jag verkligen försummat bloggen!

Jag förstår om många slutat följa mig och jag är ledsen att det har stor så seg uppdatering.

Sanningen är att jag faktiskt inte har mått så bra den senaste tiden.
Jag har haft väldigt ont och kämpat med jobbiga hormoner och känslor, ett tag där kändes det som att det aldrig skulle ta slut!

Det har fattats och fattas fortfarande vissa bitar i mitt liv vilket gör att jag stänger in mig lite i mig själv.

En stor del av problemet är att jag bearbetat mitt förhållande till min mamma.. Funderat mycket på min uppväxt och varför saker blev som det blev.
Min mamma är alkoholist och psykiskt sjuk och har inte alltid kunnat ta det ansvaret som har krävts av henne.
Nu när jag själv ska få barn så har många gamla känslor bubblat upp och tvingat mig att ta tag i mitt förflutna för att kunna gå vidare.

Jag har varit arg, ledsen och besviken på min mamma. Hatat henne för att hon inte kunnat ge fan i alkoholen, klandrat henne för väldigt mycket och samtidigt kämpat med mina egna skuldkänslor.. Tänkt att det var mitt fel att hon drack och att jag borde kunnat stoppa det på något sätt..

Som barn till en missbrukare blir man gärna blind för det som är så tydligt för alla andra, man blundar för det som gör ont och låtsas att allt är normalt.

Men när ens egen mamma stänger in sig i en mörk garderob och gråter på fyllan och man får gå in och trösta så är det INTE normalt!

Missbrukande föräldrar är ingenting man bör skämmas över och jag anser att man har all rätt i världen att tala om det! Det är trots allt inte den missbrukande som är offret, det är folk runt omkring.

Nu mår jag i alla fall mycket bättre i mig själv och fokuserar bara på min bebis som växer så det knakar där inne! Jag är så glad att jag har min älskade sambo att prata med när mitt förflutna jagar mig för mycket.

Någonting bra som kom utav mammas alkoholberoende var att min egen syn på alkohol är otroligt hälsosam! Jag har aldrig festat mycket och kommer aldrig att utsätta mitt barn för något så hemskt som jag fått uppleva! Inget ont som inte för någonting gott med sig antar jag :)

Nu är det inte långt kvar tills vår älskling är här! Gud va jag längtar:)

https://cdn1.cdnme.se/4142681/7-3/pic_51b8e45d9606ee6c15b2d359.jpg" class="image">