lannestad.blogg.se

Jag vet att jag segar med inläggen xD och jag förstår verkligen om ni tröttnar på mig!!

Nu ligger jag här, återigen mitt i natten bredvid en snarkande Karl och gräver ner mig under mitt oändliga berg med tankar..

Någonting som tig ganska hårt när jag var hos bm sist var att under mina 20 minuter i väntrummet så är det många gravida som kommer och går med sina mammor med sig eller sin partner..

Min sambo har varit med under båda ultraljuden men jobbar ju alla andra gånger så han kan tyvärr inte följa med.. Någon familj har jag inte inom 5mils radie heller, vilket resulterar i att jag alltid är den som vaggar in där i min ensamhet med en klump i halsen när jag ser alla sitta och prata glatt med sina familjemedlemmar om hur bebisen mår idag och vad barnmorskan sa förra gången osv..

Jag kanske är töntig, vad vet jag.. Men jag känner mig väldigt ensam i största allmänhet och vill nog inte besvära sambon med att "behöva" känna när bebisen rör på sig osv..

Jag är i min egna bubbla liksom..

I mitt stilla sinne så vet jag att jag skulle behöva komma utanför huset oftare och träffa vänner, byta miljö osv, men å andra sidan så är det inte många vänner som finns kvar nu. Och det är få människor jag kan vara öppen med och berätta hur jag känner.. Nu är jag snart en enda stor boll med känslor som kan explodera när som helst och jag vet inte vem jag ska avlasta mig på?

Jag är inte typen som gråter ut mot någons axel direkt..

Jag längtar tills våran älskling kommer så jag kanske känner mig hel tillslut.. Det känns som om ordet "familj" är någonting främmande för mig, hormonerna spökar otroligt mycket.

Nu när det bara är 100 dagar kvar så snurrar tankarna och känslorna något otroligt!

Mycket har hänt under resans gång och jag känner hormonerna göra kullerbyttor där inne när jag tänker på att vi snart kommer ha våran älskling med oss!

Graviditeten är ingenting enkelt, inte alls som jag föreställt mig faktiskt! Men det är ett ständigt äventyr, ständig förvåning över hur mycket som kan hända i en kropp på så kort tid!

Många vänner har jag förlorat på vägen, antingen pga dom eller för att jag tagit avstånd av en eller fler anledningar. Men jag är glad att jag fått se vilka som faktiskt är mina riktiga vänner och vilka som är falska och ytliga.

Det är fruktansvärt skrämmande hur folk vänder kappan efter vinden och spelar utefter hur dom kan vinna mest på en situation.

Nåja, nu är det inte jättelångt kvar i alla fall och nedräkningen har börjat!

Jag minns när jag vaknade mitt i natten, satte mig upp och tänkte: nu är jag gravid! Morgonen därpå gjorde jag ett gravtest och mycket riktigt så var jag ju det!
Jag gav där och då bort mina cigaretter till min sambos bror och har sen den dagen inte tagit ett enda bloss!

Det har varit en omtumlande tid och gudarna ska veta att min stackars sambo fått passera genom helvetet och tillbaka ett par gånger.
Trots att graviditeten för med dig mycket lycka så är detta också något förskräckligt rent känslomässigt, vissa dagar har jag hatat mig själv, tvivlat på om jag vill ha barn, varit skräckslagen, gråtit skrikit och skrattat som aldrig förr.

Men nu är jag bara glad att jag ser en ände på det hela!

Det va väl faaaan om man inte ska kunna somna!!

Nu har jag kämpat med sömnen ett bra tag, med en dampunge i magen som sparkar runt som karatekid och sammandragningar som resultera i att jag tillslut var tvungen att spy!

När jag kommer tillbaka till sovrummet ifrån toaletten så frågar sambon : vad gör du?
Varpå jag svarade att jag mår illa och ber om ursäkt om jag väckte honom.
Han skrattar till lite och säger: tänk om spindeln är i sängen, då blir allt ännu bättre!

Då insåg jag att han pratade i sömnen...

Tänk att min älskling till och med är skadeglad i sömnen.

Hur fasen kan en bebis leva runt HELA dagen och kvällen i magen? Sover den aldrig?

Illamåendet har kommit tillbaka, yeeey!...

Migränen har avtagit något men foglossningen och illamåendet är desto värre :(

Någonting som är positivt är att våran lilla skrutt rört massor på sig idag! Hellre att den rör sig hela tiden än inget alls, då vet jag att den lever i alla fall :)!

Idag tänkte jag dela med mig av mina tankar omkring "magtafsare"

Hur kommer det sig att så många tycker sig ha rätt att känna och klämma på någon som är gravid?

Jo visst är det fascinerande att det växer ett barn där inne och man kanske är nyfiken.

Men kan man inte fråga om lov i så fall?
Jag blir riktigt förvånad faktiskt av att så många slänger sig fram när man ses och lägger händerna på magen?!

Det är ju fortfarande MIN mage och MITT personliga space du inkräktar på och även fast det kanske är bebisen som folk vill känna på så kanske inte jag vill dela med mig av den upplevelsen med vem som helst?

Man får dessutom tänka på att vissa tar väldigt illa vid sig för minsta lilla som gravid (jag är en utav dom) och att det kan kännas olustigt och obehagligt att någon tränger sig på hur som helst.

Om någon frågar så kan jag tycka att det är okej. Förutsatt att man frågar på ett bra sätt vill säga.

Det har en bekant som heter Emma som nästan blir helt lyrisk varje gång jag träffar henne, hon frågar snällt VARJE gång om hon får känna på magen och hennes ögon lyser som ett barn på julafton :)! I dessa lägen tycker jag bara att det är roligt när jag ser hur lycklig hon blir :)

Men när folk kommer fram och klämmer hur som helst utan en tanke så blir jag faktiskt förbannad!
Bara för att man är gravid så blir man inte allmän egendom helt plötsligt!
Om man vänder på det tex: skulle du uppskatta om jag kom hem och la mina händer på din mage helt plötsligt?

Det blir helt plötsligt väldigt intimt och jobbigt när någon får för sig att storma fram som en tornado och "inkräkta"

Tänk det lite som att någon står VÄLDIGT nära dig och pratar. Man känner sig trängd!

Dagens slutsats: vill man känna på magen så kan man i alla fall vara respektfull nog att fråga annars får man skaffa sig en egen mage ;)

Hur kommer det sig att folk verkar vilja påminna mig hela tiden om att vi ska få barn?

Jag får ofta höra fraserna: vänta du bara för att snart har ni ett barn som gör si och så.
Eller: tänk att snart får ni leva med det här och det där osv.

När jag hör dessa kommentarer så känner jag hur det kokar över i mitt huvud..


Tanken är väl att förbereda oss antar jag, men när det framförs på ett överlägset sätt (typ: jag vet mest) eller om det ligger skadeglädje bakom för att vi inte kommer få mycket sömn osv så blir jag faktiskt förbannad!

Speciellt från dom som inte har egna barn får man höra dessa fraser, typ: vänta du bara, nästa år kommer ni sitta hemma på midsommar med ert barn. Eller: jag vet att du också vill bära runt på en liten knodd men det kommer du få göra hela tiden sen..

NO SHIT ?!

Det verkar som dessa personer tror att jag missat det faktum att vi kommer att få ett barn som kommer leva med oss till vuxen ålder.

Men jo, jag har missat det helt! Jag är enbart medveten om att jag är gravid och ska föda ett barn, menar du alltså att man måste göra saker med barnet efteråt? Det har ingen sagt till mig! Fan va dålig stil av barnmorskan att inte berätta detta då jag inte förstod det själv!!

Skadeglädjen hos vissa människor äcklar mig något fruktansvärt också, ibland kan man få höra elaka gliringar om vikten. Tex: haha tänk va fet du kommer bli innan den kommer. Osv

Som om dessa personer verkligen gottar sig åt det faktum att man är helt oförmögen att påverka händelseförloppet i kroppen och hoppas att man ska gå upp 35 kg i vikt.

Kanske är det avundsjuka? Eller kanske bara ren skadeglädje?

Jag vet faktiskt inte, men det äcklar mig hur vissa människor skiner igenom med sin falskhet när man är gravid, som om dom inte kan hejda sig riktigt..

Nu vet ni i alla fall att jag är medveten om att jag ska ha barn och behöver inte ha några påminnelser i någon form! Tack på förhand!

Idag slog mig en lustig tanke!

Snart är graviditeten över och jag kommer bara vara JAG, utan en bebis inuti!

Tänk att jag faktiskt glömt hur det var att bara vara jag..

Nu blev allting plötsligt rätt så otäckt när man ska kunna hitta tillbaka till den man var innan graviditeten..
Man kommer ju aldrig bli precis likadan såklart och bebis kommer ju finnas med (på utsidan) så man får väl forma ett nytt JAG.

Jag kommer sakna en bebis som sparkar och tumlar runt till volbeat.. Hicka i magen flera gånger om dagen, hur ska jag kunna leva utan det?

Trots att jag är trött på att ha ont och känna mig ful så är det rätt skönt att ha allt "på det torra".
När bebis är i magen så vet man vad som väntar : förlossning.

Men inte fan kan man förbereda sig helt för livet efter!

Jag längtar, med skräckblandad förtjusning efter våran lilla alien :*

På tal om alien så står det: beräknad NEDKOMST på moderskapsintyget xD

Haha min utomjording har beräknad nedkomst 29 augusti, undrar om det blir med ett tefat eller om dom beemar ner den med en laserstråle?;)

Det är lustigt hur man kan bli så förvånad varje gång bebis rör på sig :p

Jag vet ju om att den är där inne men glömmer liksom av det ibland och blir så förvånad när den gör sig påmind ^^

Ibland känns det så overkligt att vi faktiskt ska få en bebis..
Att tänka att våran alien där inne faktiskt ska komma ut och leva med oss :)!

Jag längtar otroligt mycket tills du kommer min lilla utomjording, tills vi får se hur du ser ut, hur stor du är, känna din lukt och din värme.

Jag längtar tills din pappa får se dig, du som ligger och jäser i min mage!

Åh va jag älskar dig!

Någonting jag längtar efter att bli av med (bortsett från migrän och foglossningen) är den där jävla halsbrännan! Usch va jobbigt det är!

Nu har mina ben börjat värka mycket också när jag stått ett tag och jag kan vakna av kramp i vaderna, men som tur är har jag inte svullnat i alla fall :) !

Jag drömde för några dagar sen att vi fick en flicka, jag undrar vad det blir :p när jag tänker på den så tänker jag mig en pojke?

Självförtroende är ett ord som numera fattas i mitt liv.

Självförtroendet är alltså på noll och ingenting och jag kan helhjärtat säga att jag aldrig någonsin känt mig så ful förut.

Jag har hört många säga att dom känner sig så vackra och fina under graviditeten men jag har nog aldrig tidigare mått så dåligt över mig själv.

Hur ser ni på en gravid tjej? Som någonting fint eller fult? Kanske rent av äckligt?

Jag känner mig nog bara fet, ful, äcklig och oattraktiv. Jag skulle ALDRIG ta i mig själv med tång om jag vore någon annan..

Visst älskar jag bebisen, men allt annat med min kropp kan dra käpp rätt åt helvete!

/fatty boom

Ursäkta tystnaden som varit i några dagar.. Men jag har varken haft ork eller lust att skriva någonting.

Under dom senaste dagarna har jag drabbats lite av "vafan har jag gett mig in på" panik.

När man faktiskt inser att den lilla saken där inne ska komma ut (på ett eller annat sätt) och att man ska finnas där för att förstå vad alien vill och behöver för att sedan tillgodose dessa behov.. Fruktansvärt skrämmande och nytt..

Tankar som: "jag kommer bli världens sämsta mamma" och "jag vet inte om jag vill ha barn" hemsöker mig om nätterna ibland och skrämmer bokstavligt talat skiten ur mig.

Hur vet man om man blir en bra förälder? Kan man någonsin förbereda sig och vara redo för något sådant och i så fall hur?

Vad jag har förstått så är dessa känslor väldigt vanliga men trots det så känner jag mig som en hemsk person som ens tvivlar på om jag vill ha barn!

Jag VET ju om att jag alltid längtat efter barn och att jag älskar min lilla alien där inne. Trots det så tvivlar jag på mig själv och tänker att jag inte kommer klara det..

Känner mig dålig för att jag inte vill amma trots att jag vet att jag bara kommer må sämre av att tvinga mig själv.
Detta pga att man får höra hur andra kämpar med sin amning och i princip tycker att jag är mentalt rubbad som "inte vill offra mig för mitt barns bästa"
Men om Jag mår bra så mår väl bebis bra, så fick jag det förklarat för mig hos barnmorskan i alla fall.


Ibland tycker jag riktigt synd om bebis som får en så hemsk mamma...

Någonting annat som hemsöker mig är tanken på ett mega stort barn.

Tänk om en bebis à la sumpbrottare växer där inne, hur i HELVETE ska den komma ut?

Oj oj oj

Det är fasen inte lätt att vara den sämsta gravida kvinnan i Sverige med ett överflöd med hormoner som skulle räcka för en hel armé!

Stackars lilla mig!

Nu är det ny vecka och jag önskar bara att tiden ska gå !:)

Väx nu bebis!!

Jag känner att jag nog måste be min älskade sambo om ursäkt..

På sista tiden har jag varit som en mentalpatient av många olika anledningar.. Vissa gånger har han gjort fel och vissa gånger har jag surat utan anledning..

Just ikväll så tjura jag ihop för att han ville vända på sig och sova och inte krama om mig, egentligen ingen big deal antar jag..

Han vill ju gärna ligga själv när han sover och tycker att det blir varmt och jobbigt att kramas, vilket jag nog reagerade lite starkt på..

Nu sitter jag alltså här med skägget i brevlådan ( framför tv:n i vardagsrummet) med mitt täcke, min laddare och mitt läppsyl som en jävla fjortis och ångrar att jag gick ner..

Detta är ett återkommande fenomen hos mig "agera innan du tänker".
Jag flyr alltså situationen när jag blir arg eller ledsen.

Nu hade jag dock ingenting att bli sur över men gravidhormonerna stiger mig åt huvudet och nu sover Jimmy så jag kan ju inte gå upp och väcka honom för att be honom om ursäkt heller.

Fy fan va jobbigt det måste vara att leva med mig, just nu vill jag bara att bebisen ska komma så att jag får bli JAG igen.

Jag orkar knappt med mig själv

USCH!

Förlåt för att jag är en sån jävla bitch älskling.

Note to myself:

Sluta vara ett mentalt, känslomässigt vrak och sluta tala om för Jimmy att du älskar honom hela tiden.

Jag måste verkligen hitta någonting att lägga alla mina känslor på..

Nu finns det dock ingen annan jag vill kramas med :(

Men jag har känslan av att jag börjar gå min stackars sambo på nerverna..

Tips på sätt att hålla känslorna i schack och ett sätt att slippa behövs gos varje dag mottages gärna!!!!

Jag måste vara Sveriges sämsta och jobbigaste flickvän..

För er som är lite insatta i "bloggvärlden" med alla "kändisar" så är det inget nyhet att blondinbella (Isabella löwengrip) nyss gått ut med att hon väntar barn med sin fästman.

Någonting jag läst ganska mycket om är att det spekuleras i huruvida hon ljuger om hur långt gången hon är.
Isabella skriver på sin blogg ( http://blondinbella.se/">http://blondinbella.se/">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E%3C/a%3E">http://blondinbella.se/">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E%3C/a%3E">http://blondinbella.se/%3C/a%3E%3C/a%3E%3C/a%3E">http://blondinbella.se/ ) att hon är i vecka tolv och nyss gjort sitt första ultraljud.

Nu är det så att några muppar ifrågasätter detta eftersom man tydligen inte gör ultraljud förrän vecka 20, vilket inte stämmer.
För det första så kan man göra ul privat på många olika kliniker, för det andra så erbjuds alla blivande mödrar (beror lite på vilket Länsting) att göra ett så kallat KUB test där dom läser av sannolikheten för att barnet skulle ha Downs syndrom bland annat genom att mäta nackspalten på barnet.

Det har även skvallrats om hennes mage och att vissa tror att hon inte bara kan ha gått 12 veckor.

Fel igen!

Ingen graviditet är den andra lik och i början av graviditeten är det också väldigt vanligt att magen svullnar upp, det är alltså inte bebisen som är så stor just då, utan det är tarmar och annat mysigt som svullnar och ska ommöbleras där inne. Jag var jättesvullen redan från början!

Tredje anledningen till att jag håller henne om ryggen i detta läget är ultraljudsbilden, på rutinultraljudet man gör i vecka 20 så kan man tydligt se skelett till skillnad från vecka 12 där det bara är en liten vit varelse.

Jag vill i varje fall gratulera Isabella och hennes fästman och får nog erkänna att jag är lite av en bloggnörd ;) haha nu kan jag ju inte neka :p

Här har ni bild på min bebis i vecka tolv respektive vecka 20 och en bild på Isabella och odd som jag lånade lite fint ;)

https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg">https://cdn2.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg">https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg%3C/a%3E">https://cdn1.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg">https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg%3C/a%3E">https://cdn2.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg%3C/a%3E%3C/a%3E">https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a10c9606ee3163de86b9.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a23dddf2b31d93d5ce97.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a274e087c319d36836aa.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/4142681/7-3/pic_5181a28ee087c3199243f3e6.jpg" class="image">

Nu fick sambon äntligen känna bebisen!!

Jag har moderkakan högt i framvägg vilket gör att det kan vara lite svårare att känna forterrörelser utifrån och man kanske inte känner så tidigt inifrån heller, jag kände dock första fiskfladdret i vecka 15 men då mycket längre ner.

Jimmy har försökt känna den lite då och då men man måste ju tyvärr ha tålamod och hålla på magen ganska länge (och buffa runt lite på bebis) för att känna någonting och när bebisen äntligen börjat röra på sig så har Jimmy hunnit snarka i 5 minuter ;)

Ikväll kände han vår lilla alien och jag är helt i extas över detta xD

Han är cool lugn däremot :p nu sover han dessutom ;)

Nu ska jag också försöka somna med en karatebebis i magen (jag får dock skylla mig själv när jag buffat igång den)

Sov gott mina vänner ! Nu hoppas jag på lika bra väder imorgon som det varit idag!

Jag började måla en tavla idag förresten :) eller ja, tre tavlor i en tavla så att säga !

Jag hoppas att alla haft en trevlig Valborg! Min har varit lugn och trevlig, nu på natten däremot slog allt slint, hormonerna spökar (tjuter som en gris), jag har haft världens sammandragningar, spytt och har nu även fått huvudvärk..

Inte nog med det så är foglossningen ett helvete och det känns som om någon hugger mig med en yxa varje gång jag vänder mig i sängen, hela benen och rumpan värker dessutom.

Det positiva är att våran alien lever runt som tusan där inne, nöjd med livet i magen :)

Det gör mig lycklig!! Trots att allt annat är jävligt :p
Någonting annat som gör mig lycklig är att Jimmy sa i sömnen att jag är så jävla söt, rund och vacker^^ sen strök han mig över kinden och började snarka strax efter igen.

Tror ni man talar sanning i sömnen?

Jag hoppas det i alla fall:)

Nu ska heffaklumpen dra igång värmekudden och försöka döda sammandragningarna ;)


Min vän Anna har lärt mig att virka (någonting åt det hållet i vilket fall) så det har jag sysslat med emellan allt det jobbigt xD bilder kommer en annan dag eftersom appen krånglar:(