lannestad.blogg.se

Jag fick en kommentar av en vän på Facebook att hon tyckte synd om mig och att jag förtjänade att må bra.

Detta har cirkulerat i mitt huvud nu ett tag och jag känner att jag måste klargöra ett och annat.

Jag mår inte dåligt, jag är inte deprimerad och jag är inte döende, haha! ;)
Men däremot så blir jag ganska ilsken/bitter/ ledsen från och till när hormonerna kickar in.

Sen finns det även personer som triggar igång min ilska i vissa lägen vilket gör att jag går på högvarv ibland, men jag väljer att ignorera dessa. Har man inget snällt att säga så behöver man inte säga någonting alls har jag lärt mig!

Till råga på allt så har vi foglossningen som ständigt spökar i mitt liv. Tänk dig att någon sticker in en kniv i ditt bäcken och vrider på den varje gång du lyfter någonting, tar långa steg, går upp för trappen, vänder dig i sängen osv.. Då tryter tålamodet ibland.

Som om inte det vore nog så lider jag dessutom av migrän eller huvudvärk minst 3 dagar i veckan och har svårt att fungera som en normal människa.

Många tjatar om att man ska njuta av sin graviditet och jag trodde faktiskt ett tag att jag var ensam om att känna att det var ganska tungt och jobbigt, tills jag pratade med barnmorskan.

Detta är alltså en helt normal och vanlig tanke och många skäms över att dom inte går runt på rosa fluffiga moln hela tiden, jag är en av dom.

Vissa dagar är jag hög på lyckorus och tycker min mage är så otroligt fin och underbar och vissa dagar tjuter jag pga smärta och dåligt självförtroende.

(Tex när man får sitta på en pall i duschen för att kunna raka benen utan att ramla omkull.. Jag har lite problem med balansen sen jag började gå upp i vikt nämligen)



Vissa dagar kan jag asgarva åt att jag ser så knubbig ut och föreställer mig hur det skulle se ut om jag stod på huvet eller gjorde andra mindre graciösa rörelser (tex kullerbyttor, försöka hjula, stå på händer, ja ni fattar!) och andra dagar kan jag tjuta för att jag inte kan ha några kläder.

Detta är alltså normalt och har med hormoner att göra. Jag älskar våran bebis och blir lika lycklig och kärleksfull vare gång den tumlar runt där inne! Men ibland önskar jag att graviditeten var över just på grund av min brist på energi.

Jag är alltså inte deprimerad, bara lite mentalt rubbad och känslosam.

Min barnmorska beskrev en gravid kvinna på detta sättet: att leva med en gravid kvinna är som att leva med en mentalpatient och ett litet barn på samma gång, hon är schizofren, naiv, känslosam, halvt galen, hysteriskt glad och ibland otröstligt ledsen. Man måste ha stort tålamod!

Så frukta inte ;) jag håller mig fortfarande samman men behöver bara få vara lite extra dramatisk när jag faktiskt är ledsen :)

Hur många av er försökte föreställa er mig på en pall i duschen?;)

Tack för så härlig respons på bloggen och jag tycker det är så roligt att det droppat in kommentarer dessutom! Är det någonting ni undrar så får ni gärna fråga :)