lannestad.blogg.se

Jag har ju lovat att skriva om tiden på bb och den första tiden hemma. Detta har tyvärr inte blivit av än och det ber jag om ursäkt för!
Jag är uppenbarligen nr sjukt seg människa och ni får ha lite överseende med min dåliga uppdatering, jag har ju trots allt en 6 veckor gammal bebis här hemma ;)

Tiden på bb..

Jag HATAR bb.. Tiden där gick fruktansvärt sakta och jag mådde så himla dåligt av att inte få komma hem, jag mådde förvånansvärt bra och Mattheo mådde prima så det kändes bara fel att liggs kvar på ett sjukhus och bli "övervakade".
Anledningen till att vi fick ligga kvar var att jag hade en så kallad 'lång vattenavgång' vilket betyder att det tog lång tid från att vattnet gick till att han var ute och det är därför större infektionsrisk.

Första natten var hemsk! Dom satte mig i en rullstol efter förlossningen och körde upp oss till special bb. Där kom det fram en tysk/rysk (eller nått) jävla idiot till barnmorska som förklarade att jag skulle få dela rum med en annan kvinna och att Jimmy fick åka hem eller sova i ett rum på gynavdelningen med andra pappor...

Jag va helt slut, både mentalt och kroppsligt och blev faktiskt helt förtvivlad..

Jimmy fick stanna hos oss en stund innan han åkte hem.. Han satt på sängen och jag grät, tittade på honom, tittade på Mattheo och sa : jag kan ju ingenting om bebisar!

Detta var fruktansvärt traumatiskt för mig och förstörde mycket av min upplevelse..

Den andra kvinnans bebis skrek sig igenom hela natten och hon grät, svor och suckade mest hela tiden..

Jag vaknade av att Mattheo grät, ringde på klockan och en sköterska kom in.
Jag började gråta och frågade om hon kunde lyfta honom för att han låg bredvid mig och jag va så yr... Jag fick hjälp till toan av någon (?!) och fick sedan en flaska med ersättning i handen så fort jag kom in i rummet.. Jag hann alltså inte ens sätta mig ner trots att jag inte kunde gå själv pga yrseln..


Allt detta kanske inte låter så hemskt, men för mig va det fruktansvärt och jag gråter faktiskt just nu. Jag hade behövt Jimmy stöd!

Resten av natten gick väl ganska bra men jag va så himla trött på morgonen att jsg knappt fattade någonting. En barnmorska kom in och frågade hur vi mådde och berättade att jag kunde äta frukost i matsalen.. Men jag åt ingen frukost, jsg vågade mig inte utanför rummet, jag saknade Jimmy och väntade på honom, frukost va det sista jag tänkte på.

Jimmy kom någon gång mellan 10 och 11 och äntligen började jag slappna av lite, jag gick och tog en lång och efterlängtad dusch men kände mig faktiskt stressad hela tiden..

Andra natten fick Jimmy sova kvar för att tjejen som delade rum med mig fick åka hem. Natten efter likaså.

Under dessa två dagar hade vi både bra och dåliga barnmorskor, en del kollade lite snett när dom frågade om han tog bröstet som han skulle och jag förklarade att jag inte ammade och vissa tyckte att amning och flaskmatning var lika bra och att jag såg lycklig och harmonisk ut med mitt val.

Barnläkaren och en av barnmorskorna va dom ända jag minns ansiktet på faktiskt.. Det va nog för att dom va så snälla, pedagogiska och förklarade allting så bra.

Om jag ska vara ärlig så kände jag mig som ett barn, jag va livrädd och kände mig så himla liten hela sjukhusvistelsen, allting va då nytt och skrämmande. Jag kunde inte riktigt fatta att jag skulle ta hand om en bebis från och med då och att ingen skulle ta honom ifrån mig, det kändes som att vi bara hade lånar honom och va tvungna att lämna tillbaka honom på vägen ut.

Dagen kom då vi skulle få åka hem! Barnmorskan som tog blodprov till pku testet sa att Mattheo såg lite gul ut men gjorde inga tester för gulsot på honom.

När jag frågade hur mycket vi skulle öka maten med varje dag så sa dom 10 ml.

Vi åkte hem, jag grät hela vägen hem, det va en sån lättnad att få sätta honom i bilen och åka hem samtidigt som det va så konstigt och otäckt att vi helt plötsligt var 3 och aldrig mer skulle bli 2 igen.

Första natten gick bra och dagen efter ringde dom från bb mottagningen i Motala för att fråga hur det hade gått. Jag berättade att jag tyckte han va lite gul och vi fick rådet att ställa honom i fönstret så han fick mycket ljus.

Dagen efter fick vi åka till bb för vägning.

Han hade då inte gått upp någonting sen vi åkte hem från sjukhuset och värdena för gulsot va höga.. Mitt hjärta flög nästan ur kroppen när barnmorskan förklarade att han inte fått tillräckligt med mat....

Vi hade följt det dom sagt åt oss på bb och gett honom 10 ml mer varje dygn och han hade därför inte fått i sig det han behövde och hade stannat av i vikten och mådde dåligt.
Vi fick åka hem igen och skulle komma tillbaka dagen efter för en andra vägning, om läget var oförändrat så skulle vi bli inlagda igen.

Som tur va så vräkte han i sig mat och dagen efter hade han gått upp 100gram och värdena hade sjunkit drastiskt!



Jag är väldigt besviken på hela bb upplevelsen och att jag inte fick några bra råd om ersättningen trots att det är så vanligt i dagens läge..


Efter det så har det mesta gått bra. Jag är nöjd med vår kontakt på BVC och Mattheo går upp som han ska, han är väldigt glad i mat och är en helt otrolig liten kille :)

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon så mycket!
Eller att kroppen skulle återställa sig så snabbt!

Nu håller han dessutom på att vakna så jag får fortsätta en annan dag ;)!

Nu är det säkert många som funderar över om jag ammar eller inte..

Men jag kan berätta att jag kände likadant ändå in i det sista och när mattheo slutligen låg på mitt bröst så kände jag mer än någonsin att det kändes fel, fel och återigen FEL! Så jag testade faktiskt inte ens och jag ångrar mig inte en sekund! Jag fick medicin mot mjölkproduktionen direkt och gav honom ersättning redan på förlossningen.

När vi sedan kom upp på special bb (fick stanna två dygn pga lång vattenavgång) så fick jag dela rum med en annan tjej (återkommer om det senare) och hon krånglade med sin amning hela jäkla natten :(

Hennes bebis skrek konstant och hon tjöt som en gris, suckade och väste åt bebisen. Just i den stunden kände jag att jag verkligen gjort rätt val för mig själv.

Mattheo var nöjd från början och jag kände en sån lättnad eftersom jag slapp känna nån press med att producera tillräckligt med mjölk och nu vet jag exakt hur mycket han får i sig och att han är nöjd!

Amning i all ära! Det är ju superbra om det kan funka! Men det var aldrig nått alternativ för mig.

Så nu flaskmatar jag min lilla skatt istället och jag ångrar inte mitt beslut en sekund.

Vi får precis lika mycket närhet ändå och jag har honom hud mot hud när jag matar honom (förutom när vi är ute) och han får ligga nära både mig och pappa så ofta han vill.
Mattheo får nu också ett helt annat band till sin pappa!
Jag tycker att det är så skönt att inte allt hänger endast på mig, nu kan Jimmy också mata honom och han är precis lika viktig för mattheo som jag är:)

Någonting jag dock är noga med är att inte låta någon annan mata honom. Bara för att jag valt bort amningen så är ju tryggheten hos föräldrarna inte mindre viktigt!
För den delen så äter han mest när han är med mig tex till skillnad från Jimmy, men det är ju för att Jimmy jobbar och jag är hemma med mattheo så mig är han ju mer van vid, dessutom så känner han nog igen mina hjärtslag och min röst mer från magen :)

Det enda jag känner att jag går miste om med amningen är smidigheten, att maten alltid finns med och att man bara kan ge bröstet på natten. Men i grund och botten så hade jag inte mått bra av att amma så det är inte värt det!

Nu måste man bara planera bättre :)

Jag är glad att Jimmy stöttade mig i att inte amma och att jag har så fina vänner också som hela tiden plockat upp mig när jag stått och vacklat i valet ich kvalet angående amning.

Någonting jag däremot är besviken på är hur dålig och lite information det finns för oss som flaskmatar om man jämför med dom som ammar!

All information har jag fått hitta på internet eller fått tjata för att få fram på bb och BVC.

Inne på bb så visste dom inte exakt vilka mängder vi skulle öka med varje dag och sa 10 ml om dagen som resulterade i att han inte fick i sig tillräckligt och att han inte orkade bryta ner gulsoten ordentligt så vi blev nästan inlagda på bb igen när vi kommit hem!

Mitt råd till alla blivande mammor där ute är att stå på er och gör det som ni känner är bäst för ert barn! Det är bara du som ja. Avgöra vad som kommer bli bäst i slutändan och oavsett vad andra tycker så är det faktiskt inte andra människor som ska leva med dina val!

I övrigt så har vi världens nöjdaste och finaste son!

Nästa gång ska jag berätta om tiden på bb och första tiden hemma för dom som är nyfikna :) men tills dess tänker jag njuta av vår underbara bebis!

Förlossningen.

Lördagen den 10 augusti vaknade jag och Jimmy runt kl 7, jag blödde lite när jag va på toa (man blöder när livmodertappen håller på att öppna sig, kallas teckningsblödning) sen käkade vi frukost och kollade lite på tv.

När Jimmy gick på toa så skickade jag ett sms till honom för att skoja dör jag skrev : tänkte att vi skulle föda barn idag ;)

Sen gick vi ut i trädgården, jag klippte gräset och Jimmy gick med trimmern.
Jag hade oregelbundna värkar men tänkte inte så mycket på det.

På eftermiddagen började det bli tätare, värkarna kom med ca 10 minuters mellanrum men va inte så starka.
Vi käka lite framför tv:n men jag mådde så dåligt att jag spydde upp allting direkt.

Jag började blöda mer så jag ringde in till förlossningen, dom bad oss komma in på kontroll med tanke på att jag bara va i vecka 37+1, han va ju lite tidig ;)

Vi åkte in på kontroll, ctg visade på värkar men att dom kom för glest och inte gjorde någon nytta. Vi blev hemskickade för att invänta antingen starkare, tätare värkar eller att det skulle dröja ännu längre. 23:45 va vi hemma.
Jag tjöt hela vägen hem, va totalt utmattad, hade knappt fått behålla någon mat på flera dagar och så va det ännu ett falskt alarm! Jag som va säker på att han skulle komma!

Vi kom hem och gick och la oss.

Jimmy somnade efter en stund och jag gick ner för på toa. När jag hade kissat klart och ställde mig upp så hörde jag hur det knäppte till i magen och det FORSADE ut vatten, som niagrafallen ungefär xD detta var 00:45 alltså en timma efter vi kommit hem.
Till råga på allt så sitter min kattunge med stoooooora ögon och blänger förskräckt på mig! Haha

Min första tanke va "shit! Jag kissade på mig, fyfan va äckligt!"
Sen insåg jag att jag nyss kissat och att det fortfarande sipprade vatten nerför mitt ben.

Jag haffade tag i en handduk att hålla mellan benen och började försöka torka upp medan jag höll ihop mina ben så hårt jag kunde! Detta måste varit en fruktansvärt rolig syn!

Sen gick jag sakta men säkert upp till sovrummet och väckte Jimmy

Jag-älskling
Jimmy-mm
Jag - mitt vatten gick nyss..
Jimmy - va?
Jag - mm mitt vatten gick nyss.

Han sätter sig yrvaket upp och suckar "jaha" och börjar ta på sig byxorna.

Jag skrattar lite nervöst och förklarar att vi inte behöver ha bråttom, ställer mig över mopphinken (i sovrummet framför tv:n) och ringer förlossningen. Det lät ungefär såhär:

Hon - Förlossningen, Marie barnmorska här.
Jag - hej! Mitt vatten gick nyss!
Hon - jaha där ser man! Men får jag fråga vem du råkar va? Så vi vet vem det är som ska föda?

Haha!
Jag förklarade att vi nyss varit inne och hon gav mig en tid för kontroll morgonen efter om det inte hade satt igång innan dess.
Vi la oss för att försöka sova men efter typ en halvtimme så kom värkarna med 4 minuter mellan, sen 3 och tillslut 2 minuter mellan.

Jag va helt slut och hade väldigt ont så jag väckte Jimmy och sa att vi va tvungna att åka.

Jag minns ingenting ifrån resan in, jag minns bara att jag fick en värk i hissen precis när vi kom fram och att vi stod kvar i nån minut tills den tog slut.

Vi fick komma in på ett förlossningsrum och jag blev undersökt, jag va då 4 cm öppen. 03:52 blev jag inskriven!

Jag fick lustgasen direkt och Jimmy gick ut och parkerade om bilen.

Lustgasen var min bästa vän under hela förlossningen! Jag hade så jävla kul ett tag att man nästan kan undra om jag födde barn :p

Jag fick epidural efter ett tag som faktiskt hjälpte en hel del.
Därefter kom några jobbiga timmar när jag fastna på 4cm, epiduralen slutade funka (den läkte i slangen) och jag va så trött så jag trodde att jag inte skulle orka. Jag lyckades dock nätt och jämt slumra till mellan värkarna och på så sätt samla kraft.

Den största utmaningen under hela förlossningen var nog det här med att gå på toa, jag ville ju inte lägga ifrån mig lustgasen så dom förlängde slangarna så jag kunde sitta med den på toan, jg hade dessutom värkstimulerande dropp så droppställningen fick jag ju släpa med mig.

Där stånka jag alltså fram och tillbaka, med lustgas, droppställning, epiduralslang som satt fast i sjukhusrocken (snygga rockar?!) och en elektrod som satt på bebisens huvud, alltså hängde det ut en sladd. Det va för att kunna mäta hans hjärtslag då ctg dosan tappade hans puls ibland.

Under hela denna jobbiga, sega period så var Jimmy den jag oroade mig mest för, jag va orolig att han skulle va uttråkad, att han hade ont i ryggen av att ligga i en fotölj och att han va trött. Jag frågade hela tiden hur han mådde och barnmorskorna bara skrattade år mig och skakade på huvet.

Några lustiga saker jag sa under kustgasruset var bl.a. :
"säg inget till fluff" (våran katt),

"ååh lilla Fluffen" (återigen vår katt),

"Måndagsklubben kan slänga sig i väggen"

"Jag är så jävla hög"

Osv osv.
Jimmy filmade mig dessutom.

Jag gick mycket med gåbordet och fick sitta på en pilatesboll, jag rekommenderar båda starkt!
Jag satt även mycket på knä i sängen.

Jag öppnade mig väldigt sakta och under den här tiden så minns jag inte så mycket. Jag minns att det regnade ute, att vi lyssnade på bandit rock, att Jimmy åt panpizza och att jag fick en broccolisoppa som jag sen spydde upp.

Jag minns också att jag faktiskt trivdes med tillvaron trots att jag hade ont och att jag liksom stängde av allting utifrån och gick in i mig själv.

Sista gången dom undersökte mig så va jag öppen 6 cm, hon började då massera på kanten och helt plötsligt så säger hon : oj, nu är du öppen 10 och du kan börja krysta när du känner att det trycker på.
Jag tittade på henne och sen på Jimmy och fatta ingenting.

Sen kom krysvärkarna...

Jag kan säga att jag aldrig känt mig så skitnödig i hela mitt liv! Och inte fan gick det att knipa!
Jag stod på knä i sängen och vid varje värk så tryckte jag så mycket jag orka. Det va så skönt att äntligen kunna göra någonting själv, att få påverka på något sätt och kroppen jobbade på ett helt otroligt sätt!

Detta var det absolut häftigaste jag någonsin varit med om, att känns kroppen jobba på ett helt annat sätt än jag någonsin känt förut. Vilken kraft!

Efter en stund fick jag lägga mig ner för att bebisens hjärtsjukdom gick ner. Nu var det 2 barnmorskor och en barnläkare i rummet. Jag fick fortsätta krysta och dom ville att jag skulle sitta på en förlossningspall men när dom hämtat pallen så va han nästan ute så jag fick fortsätta själv.

Jag behövde inte tänka själv, kroppen skötte allting åt mig.

När han precis va på väg ut så gav jag nästan upp, det gjorde väldigt ont, sved som när man bränner sig och jag va helt övertygad om att jag skulle spricka upp till Jokkmokk typ!

Jag sa "jag kan inte, det går inte"
Men då kom Jimmy närmare och sa "kom igen nu älskling"
Och jag tryckte på en sista gång.

Den känslan är helt obeskrivlig!

När bebisen glider ut, magen blir platt och han skrek för första gången, så himla många intryck. Jag fick upp honom på bröstet, kollade på barnmorskorna, på Jimmy och sen på honom och sa "herregud, shit, o herregud!"

Jag kunde liksom inte säga något annat.
Det tog nog 10 minuter innan jag frågade vad det blev, barnmorskan svarade att hon inte visste och att jag skulle ta och se efter. Dom hjälpte mig att lyfta honom och sa att det va en pojk. Jag såg på honom ordentligt och kände verkligen att detta va våran Mattheo!

Från den stunden har jag älskar honom!

20:44 var han ute. Jag krystade i totalt 35 minuter.

Förlossningen var det häftigaste och mest otroliga jag någonsin varit med om! Visst gjorde det ont! Men inte alls så ont som många säger.

Jag tyckte inte att det va så farligt och så fort han kom upp på bröstet så sa jag till Jimmy "nu kan vi skaffa en till"
Haha :p

Det va det coolaste och vackraste jag varit med om och jag skulle kunna göra om det när som helst.

Vad bajs och så beträffar: jag har ingen aning om jag bajsade på mig eller inte och man tänker absolut inte på det just i de läget.

Jag fick inga "bestående" men förutom att jag fick sy två stygn (två små bristningar) som jag inte kände av alls.

Någon annan dag ska jag berätta om tiden på bb, kroppen efter förlossningen, tiden hemma med Mattheo och hur allt har påverkat mitt och Jimmys förhållande bland annat !

Om någon är nyfiken på något annat så får man gärna fråga :)

https://cdn2.cdnme.se/4142681/7-3/pic_52167c8bddf2b311fc11bced.jpg" class="image">

Jag känner mig totalt slut som människa! Orkar absolut ingenting och har ont precis överallt..

I 2 dagar nu har jag bara legat på soffan, trots att jag verkligen skulle behöva städa.. Men jag ORKAR verkligen inte :(

Foglossningen är ett helvete och jag har väldigt mycket sammandragningar :/

Man skulle nog kunna säga att jag är ganska less på att vara gravid och nu längtar jag mer än någonsin efter vår bebis! Jag börjar nästan tro att jag kommer att få vara gravid för evigt...

Nu är det 38 dagar kvar och varje dag känns som en hel evighet.

Några av mina vänner har frågat om jag kommer att ha någon babyshower så att man kan lämna presenter osv. Men jag kommer inte orka anordna någonting, så vill man köpa present till bebis så går det jättebra att bara komma på en fika i så fall.

Jag vill däremot inte ha besök när bebis väl kommer, så det spelar ingen roll om ni kört 20 mil och står utanför dörren med presenter och bara "vill kika" för jag kommer inte släppa in någon innan jag känner mig redo. Jag ringer till dig om jag vill att du kommer helt enkelt.

Någonting som förbryllar mig är hur många som bara "måste" få träffa mig och bebis när den är ute?!
När vi va på askersunds cruisingen i helgen och jag mötte bekanta på gatan så var det fler än 1 person som slängde ur sig att jag minsann var tvungen att komma och hälsa på när bebisen kom.

Men att dessa personer inte visat något intresse för mig och mitt liv innan nu det spelar ingen roll antar jag?

Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle svara på dessa "inbjudningar" och mumlade mest för ni själv, tycker ni inte att det är fruktansvärt ytligt?

Äh, jag vet vilka mina vänner är och behöver inga nya när bebis kommer!
Nyhetens behag eller vadå?

Nu ska jag samla lite ork och ta hand om disken.
Min stackars sambo är hemma från jobbet idag, han ligger med feber:(
Han har varit sjuk till och från under hela semestern dessutom :/ så jobbigt att aldrig få vara frisk!

Tusen tack för att ni fortsätter följa mig trots min dåliga uppdatering. Jag ska försöka bli bättre på det :)

Jag fick verkligen mycket respons efter mitt inlägg om amningen och jag får än en gång passa på att tacka mina fina läsare som skriver så uppmuntrande kommentarer och mail till mig!

Nu har jag bestämt mig för att försöka att inte lyssna på alla andra hobby läkare och faktiskt bara lyssna på vad min bm säger.
Dessutom så vill jag bara inflika att det inte finns någonting som bevisat att amning förebygger mot allergier, det står klart och tydligt på Livsmedelsverkets hemsida.
Dessutom så har jag allergier och jag blev ammad. Jag känner även personer som har barn som både blivit ammade och barn som ätit ersättning och dom märker ingen som helst skillnad i varken intelligens eller sjukdomshistoria i dessa barn.

Dom som skrivit att jag bör amma för bekvämlighetens skull, (slippa värma vatten osv) för mig kommer amningen enbart vara ett hinder i vardagen. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sitta framför Jimmys kompisar, mina kompisar eller ens min egna familj och slänga fram brösten. Löjligt kan vissa tycka men jag har alltid haft problem med att visa mig hur som helst och visat mig inte ens utan bh för min egen syster. Jag ser dessutom inte uppvärmning av mat till mitt barn som någonting jätte jobbigt, vissa ammar och krånglar med att få igång en fungerande amning, pumpar och sparar, pumpar för att kunna gå ut så sambon kan mata osv så jag ser det som att jag inte blir bunden med min bebis vid bröstet 12 timmar om dagen. Jag kan åka och handla ensam om jag vill liksom.


Jag hinner säkert tjuta över detta många fler gånger så jag lämnar det just nu och försöker att fokusera på annat istället.

Vikt tex, många är nyfikna på hur mycket jag har gått upp i vikt och jag startade på 52 kilo och ligger nu på 65,7 kilo. Vilket alltså betyder att jag gått upp 13,7 kilo vilket är ganska normalt.

Mina tuttar har ju växt så in i bomben på dessa månader! Jag hade 70b/70c från början och nu kan jag bara ha 75d och knappt det xD
Mina gamla jeans i storlek 34 och 36/38 är ju bara att glömma och det ligger numera 18 par jeans i källaren och väntar på mig(om jag någonsin kan ha dom igen). Höfterna har ju blivit bredare under graviditeten och dom lär nog inte smalna av xD

Va det gäller mamma kläder så har jag inte köpt några! En enda tröja blev det på Ullared, men i övrigt så har jag använt mina vanliga kläder i så stor utsträckning som möjligt. Alla långa linnen har funkat perfekt och jag tycker att det är väldigt skönt att ha tighta linnen eller tröjor som håller in magen och tuttarna lite när man ska gå mycket, det blir som ett extra stöd.

Leggins är världens bästa uppfinning för övrigt! Det har funkat perfekt och det är snyggt till det mesta! Mjukisshorts och klänningar har också funkat perfekt :)!

Jag är inte en materiell person som shoppar för shoppandets skull, jag köper om jag behöver men nu med tanke på att jag är höggravid på sommaren så känns det så himla onödigt att köpa en helt ny garderob när den jag har funkar.

Nu är det bara 42 dagar kvar och jg längtar nästan ihjäl mig! Men samtidigt är jag totalt livrädd, vem fan är beredd på vad som ska komma? Allting är ju så himla nytt och nu ska jag förstå och tillgodose någon annans behov också! Detta ska bli spännande!

Bf är 29 augusti men jag har mina anledningar att tro att den lille vill komma ut tidigare. Jag tänkte att jag ska starta en liten vadslagning mellan mina vänner och den som vinner får ett litet pris kanske ?:) det vore kul om någon gissade rätt :)

Skönt att vi har både pojk och flicknamn spikade iaf så att vi slipper tänka på det också :)

Ha en bra dag mina vänner för det tänker jag ha :)

Jag överväger att amma.. Inte för att jag själv vill det egentligen, men för att så många ständigt försöker få mig att ändra mig för att "både mamma och barn mår bäst av att amma"

Detta får mig faktiskt att känna mig som världens sämsta mamma, som att jag skadar mitt barn genom att neka det som är "bäst" för mitt barn för att jag själv inte klarar av det psykiskt.

Jag har fått kommentarer som: "det finns ingen som inte KAN amma, det finns bara dom som är svaga och ger upp", "men kan du inte offra dig för ditt barn? Det är 6 månader av ditt liv, är du så egoistisk" eller "men ditt barn kommer ju vara sjukt hela tiden och kommer inte få den RÄTTA närheten"

Ja när man får höra dessa saker så känner man sig rätt dålig. Jag har ju givetvis frågat Jimmy om han vill att jag ska amma men han säger att jag ska göra det jag känner känns bäst och att han inte tror att det spelar någon roll.

Om jag skulle följa mitt eget hjärta och lyssna på vad jag själv vill så skulle jag inte amma, men vad är väl jag för egoistisk och olämplig förälder som väljer bort amning för min egen skull?

Sen att hela min kropp och mitt psyke skriker NEJ är väl skitsamma :/

Jag har gråtit i timmatal över detta och nu vet jag varken ut eller in.. Jag kanske borde "offra" mitt eget välmående för amningen som är "så" viktig? (jag har vänner som gett sina barn ersättning och det är inget fel på dom barnen)


Inte fan vet jag, känner mig bara allmänt dålig!

Tycker väl inte att jag skadar mitt barn genom att välja ersättning när så många andra barn fått det innan mitt barn.

Lustigt att folk kan acceptera gravida som röker, men så fort man inte vill amma så är man självisk och olämplig som förälder..


Så jävla less på allt!

Någonting jag har funderar mycket kring under graviditeten är min relation till mina egna föräldrar, jag har tänkt tillbaka på min bandom med större förståelse och större tålamod och insett att jag inte visat min far hur mycket jag uppskattar honom bl.a.

Jag har en komplicerad relation till min mamma som jag redan skrivit om en gång och nu kam jag berätta med sorg i mitt hjärta att jag har sagt upp kontakten med henne helt.

Jag är van med besvikelsen som tillkommer när man har en missbrukare i sitt liv och inga märkliga beteenden förvånar mig längre. Men jag tänker inte under några omständigheter utsätta mitt barn för samma sak!

Mitt barn ska inte växa upp med att behöva undra varför mormor dricker hela tiden, varför hon pratar konstigt, varför hon pratar med sig själv och får utbrott till och från.

Det är ingen bra miljö för en bebis, och visst, hon skulle kunna träffa barnet när hon är nykter... MEN när ska jag veta om hon är nykter när hon gång på gång ljuger för mig?

Nej då får det faktiskt vara! Jag har sagt till henne att hon är välkommen att vara mormor den dagen hon är helt och hållet nykter men innan dess får hon inte träffa sitt barnbarn..

Min far däremot är alltid en klippa, han står alltid stadigt på jorden och trots att han ibland kan verka lite bitter så vet jag att han är glad för så lite till skillnad från så många andra!

Min far är en väldigt givmild och omtänksam människa och han har alltid gjort det han ansett varit bäst för mig och min syster. Han har format mig till den människa jag är idag och jag är otroligt tacksam för att han stog stadigt och tog emot mig den dagen mamma åkte in på psyk och hela tillvaron förändrades. Han har stått ut med alla mina dumheter, protester och tjurigheter men alltid väntat med en stor kram i andra änden.

Min far är en väldigt känslosam och medmänsklig person som tänker på alla andras välbefinnande framför sig själv och jag kommer alltid stå i skuld till honom för allt han har gjort för mig.

Jag och min syster har inte alltid haft det så lätt och vi har fått kämpa oss fram på områden där andra kanske fått snålskjuts av sina föräldrar.

Men i dagens läge är jag så otroligt stolt och glad över att ha haft en far som varit ganska så sträng men rättvis, han har gjort mig till en vettig människa.

Jag älskar min pappa mer än ord kan beskriva och jag vet att han kommer bli en underbar morfar till våran bebis!

Min stora hjälte, nu och för alltid <3

Idag är en bättre dag :)

Jag hade ett litet mental breakdown igår och var nog lite väl deppig. Men vissa dagar önskar man att man bara kunde sjunka genom marken!

Lägesraport för idag: trött som fan och varm!!
Inte varmare än "vanligt" men när jag sitter i solen så svullnar jag upp om händer och fötter så jag håller mig inne idag :)

Förvärkarna har ÄNTLIGEN gett med sig och jag fick trots allt lite sömn inatt, somnade på soffan, haha saknade Jimmy så mycket att jag började gråta av bara tanken att sova i den stora, tomma sängen!
Det ska bli så himla skönt att få hem honom imorgon och bara för att jag älskar honom så mycket så har jag planerat att laga lite god mat och mys :)

Någonting "positivt" med att han är borta är att jag kan äta vad jag vill. Han äter inga som helst grönsaker eller rotfrukter så idag passade jag på att äta massor med sallad :)
Jag äter sallad i vanliga fall också men inte i lika stor utsträckning :)

Resten av den här dagen tänker jag bara ligga på soffan och njuta av en bra bok :) mer än så orkar inte min stackars höggravida kropp.

Nu längtar jag något otroligt efter vår bebis och jag ser fram emot den dagen vi blir en familj på riktigt :)

Jag måste även passa på att tacka mina underbara läsare som alltid lyckas muntra upp mig när humöret sviktar. Jag hade en tanke på att lägga ner bloggen men nu blir det nog kanske så att jag har den kvar :) svårt att veta vad man ska skriva om bara, jag vet ju inte vad andra vill läsa om xD

https://cdn3.cdnme.se/4142681/7-3/pic_51e185e2ddf2b35ed468fe95.jpg" class="image">

Jag är så jävla trött på att vara gravid!

Nu ligger jag här med förvärkar som kommer med 10 minuters mellanrum och tjurar över att det aldrig kan få vara bra!

Är det inte foglossning så är det någonting annat och jag längtar efter den dagen jag vaknar upp och känner att jag inte har ont någonstans :(
Jag är jättetrött och skulle egentligen vilja sova en stund men jag är så himla täppt i näsan och min nässpray är slut, vilket innebär att jag måste åka in till 7eleven och köpa en ny men jag har verkligen ingen ork och har faktiskt för ont för att orka röra på mig.. Dessutom så kräktes jag nyss för andra gången ikväll... Yeeeeeey va kul!

Nu ska jag dra täcket över huvet och gråta lite över allt det jobbiga och hoppas att imorgon är en bättre dag!
Vi får väl se om det blir ett besök på förlossningen om inte värkarna ger med sig, jag orkar egentligen inte åka dit och krångla men snart kanske jag blir så illa tvungen.. Synd att man inte är fullgången så bebis faktiskt får komma så man slipper oroa sig för att den föds för tidigt!

Hoppas alla andra har en superbra fredag!

Idag har vi varit hos vår underbara barnmorska. Jag är så himla nöjd med henne och om det är någon som ska gå på mödravården i Motala så rekommenderar jag henne starkt! Hon heter Marie och är en jättego människa :)

Alla värden såg bra ut och sf måttet låg på 31 vilket är normalt men något i underkant för att vara 32 fullgångna veckor! Bebisen låg fortfarande med huvudet neråt men var lite ruckbar så den är alltså inte helt fixerad men huvudsaken är att den stannar så nu :) hjärtljuden låg runt 140 så den var en aning lugnare denna gång till skillnad från förra besöket då dom låg mellan 160 och 170.

Jag blir lika förvånad varje gång när barnmorskan berättar hur duktiga vi är som slutat röka så fort vi fick veta att vi skullens barn. Jimmy slutade faktiskt en stund innan och har sen dess bara feströkt.
För mig var det en självklarhet att sluta den dagen jag blev gravid.
När man bestämmer sig för att skaffa barn så kommer man inte längre i första hand och din kropp är ju inte bara din längre, du ska vara ditt barns källa till näring, blod, syre och så mycket annat!

Du är ansvarig över att din bebis utvecklas som den ska och jag skulle aldrig sluta klandra mig själv om min bebis föddes för liten eller med bestående men för att jag var egoistisk och rökte!
Man kan sluta bara man vill och har motivation och vad är mer motiverande än din lilla bebis? Är verkligen ett beroende och ett nikotin-sug viktigare än att din bebis föds frisk och välskapt?

Jo visst är det många rökare som föder fullt friska barn men det finns även dom som har otur då förlossningen startar för tidigt, barnet föds för litet, moderkakan lossnar osv osv.

Visste ni att varje gång man tar ett bloss som gravid så är det som om du skulle krama åt runt navelsträngen på bebisen och strypa syre och blod tillförsel.

Är det bara jag som tycker att detta är anledning nog till att sluta röka när man väntar barn?

En tanke som slog mig när jag tänkte på detta var: känns det inte väldigt konstigt och fel när man röker och känner sitt barn sparka i magen? Känns det inte pinsamt att gå in på en mack eller butik och köpa cigaretter när man är gravid? Det som förvånar mig mest är att det verkar vara så accepterat nuförtiden! Att folk nästan blir förvånade när man säger att man slutat röka och frågar varför..

Eller dom som säger: men du kan ju röka lite bara? Man måste ju inte sluta bara för att läkarna säger det.

Nej vet ni vad, jag kan för allt i världen inte förstå varför man utsätter sitt ofödda barn för någonting så farligt. Jag kan knappt äta en panodil utan dåligt samvete liksom xD

För inte skulle du väl ge en cigarett till en liten bebis och tända på?
Det är i princip detta du gör när du röker!

Jag antar att jag kommer att få en hel del hetsiga kommentarer men jag står fast vid min åsikt: är man gravid så ska man inte röka! Tack för mig :*
Ha en bra dag mina vänner. :)


http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Livsstilsfragor/Tobak/